Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tradition och förnyelse i det moderna finländska måleriet. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Zweygbergk
nordiska svalka har Halonen funnit
ypperliga uttryck för det vårliga landskapets
subtila lyrik och vinterns frostiga skärpa.
Och i detta landskapsmåleri har han också
visat, att de nya måleriska värden, som
han var en av de första i Finland att
tillgodogöra sig, trots sitt franska ursprung
kunna bli bärare av en genuint finsk konst.
Pekka Halonens realism är mycket
måttfull. Hos Juho Rissànen däremot möta vi
en kärv, osentimental
verklighetsuppfattning och ett dristigt, för att inte säga
drastiskt motiv val, som man i första hand vore
benägen att beteckna som ett uttryck för
samma erfarenheter och tänkesätt som givit
upphov åt den moderna tidens s. k.
proletärdiktning, men som vid närmare
eftertanke återfinnes redan hos naturalisterna.
Rissanen har möjligen tagit ytterligare ett
steg från Gallen-Kallelas »Gumma med
katt» i riktning mot det fula, men å andra
sidan har han icke skärpt naturalismen
genom införande av någon social tendens,
utan tvärtom mildrat materiens tyngd
genom en formkonstruktion, som förädlar
och befriar. Det är mycket av samma grepp
som hos Puvis de Chavannes.
I Rissanens strama och storvulna stil
spelar färgen en roll, som år för år blir
alltmera betydelsefull. Slutligen kommer
den stund, då han överger den
akvarellteknik, i vilken han nått verkligt
mästerskap, för att i anslutning till det nyare
franska måleriet börja treva sig fram på den
moderna färgkonstens väg, som småningom
gör honom främmande också för de folkliga
motiv, av vilka han givit så gripande
mänskliga dokument. Det är möjligt, att
bedömningen av Rissanens senare
»europeiska» konst kommer att undergå en
förändring med tiden, men åtminstone i detta
nu förefaller det, som om Juho Rissanen,
den kanske mest folklige av Finlands
folklivsskildrare, icke förmått hävda sin
individuella och nationella egenart gentemot ett
främmande och underbart måleris lockelse.
Den konstnär, som vid sidan av Pekka
Halonen med största framgång och med
den mest osökta naturlighet följt den
nationella traditionens lugna linje i det moderna
finländska måleriet, är Wilho Sjöström.
Sjöström är en utpräglat målerisk
begåvning, något som kommer särskilt tydligt till
synes vid en jämförelse mellan hans konst
och det dekorativa monumentalmåleriet.
Också i sina figurkompositioner, som för
övrigt bilda en mycket ringa del av
Sjöströms æuvre, har han eftersträvat en rent
målerisk gestaltning av motivet. För en
konstnär med denna läggning var det
förutbestämt, att han skulle träda i beröring med
och mottaga impulser av den moderna
färgkonsten. Det är också lätt att visa, huru
Sjöströms ursprungligen mörkstämda
kolorit, som för resten lade mindre vikt vid det
koloristiska än vid valörerna, plötsligt
förvandlas till ett impressionistiskt
ljusmåleri, som vid en exposition 1911 i
Riddarhuset i Helsingfors slår ut i full fägring.
Emellertid må det genast vara sagt, att
Sjöström också i denna nymornade
förtjusning över den rena palettens charm
visade en iögonenfallande mogenhet och
självständighet, som även fick sitt
erkännande av kritiken. Och framförallt måste
det framhållas, att Sjöström i sin fortsatta
utveckling åter fjärmade sig från det
impressionistiska ljusmåleriet och att hans
konst småningom glidit tillbaka in i de
mörka färgernas förtrollning. Sjöström ger
sålunda ett utmärkt exempel på ett måleri,
som av den moderna färgkonsten mottagit
de mest värdefulla impulser och berikat
med ett mera utvecklat sinne för koloriten
och ljusets koloristiska gestaltning sökt sig
tillbaka till sina egna källor.
Wilho Sjöströms måleri kan nästan i sin
helhet inordnas under rubrikerna porträtt
och landskap. Särskilt om Sjöströms
landskapsmåleri, som bottnar i en sällsynt djup
och levande naturkänsla, är att säga, att
det bildar ett väsentligt inslag i den moderna
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
