Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tradition och förnyelse i det moderna finländska måleriet. Av Ola Zweygbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Zweygbergk
T. K. Sallinen. Självporträtt, iqii.
stora förebilder har gemensamt en i grunden
pessimistisk livsåskådning, en böjelse för
satir och en dragning till karikatyren, så
röjer hans konst även en varm humor och
ett i livsångest bottnande medlidande, som
mildrar den fräna smaken.
Marcus Collin har genomgått en lång och
mödosam utveckling, där behovet att finna
ett adekvat uttryck för en mycket egenartad
fantasi varit drivfjädern. Efter att i sitt
tidigare måleri, som huvudsakligen hämtade
sina motiv från Paris gator och där det
sociala intresset redan dominerar, ha byggt
upp sin bild i primitiv ytstil med tydligt
avgränsade färgfläckar, fångades han
omkring 1910 av ett nyfiket intresse för
impressionismen. Han synes emellertid snart
ha insett, att det han hade att säga krävde
en kärvare form. Under intryck av den
syntetiska stilen utbildar Collin sålunda
småningom en personlig stil, som kunde
betecknas som en figural och koloristisk
blockbildning, till sin emotionella karaktär
tung, sträv och övervägande mörk. Det är
inte någon lättvunnen stil, men den är
utomordentligt expressiv och alltigenom
personlig, och den förlänar genom sina
måleriska värden och sina arkitektoniska
kompositionsprinciper en befriande
skönhet åt de kvalfulla känslor och glädjefattiga
motiv Marcus Collin så gärna skildrar.
Collin skapade sig redan tidigt en
människotyp, vari strävan att fånga det
karakteristiska ofta tangerar och stundom
överskrider gränsen till karikatyren. Men det
är icke det individuellt karakteristiska han
far efter, utan snarare karaktären hos livet
självt, sådant han funnit att det gestaltar
sig för den olyckliga, litet löjliga och mycket
ensamma varelse som kallas människa. Det
är en syn han har, en primär
livsförnimmelse, som lika väl låter sig projicieras i
fransk som i finsk miljö. Det följer härav,
att Marcus Collin, som under världskriget
på allvar började fördjupa sig i de motiv
det finska folklivet erbjöd, icke kan sägas
ha burit på någon ambition att åskådliggöra
detta folks kynne. Icke desto mindre är
det en genuin och psykologiskt sann konst,
vilket helt enkelt beror på dess
allmänmänskliga halt. Ty när det t. ex. är fråga om
sådana saker som att sträva fram i livets
bitande motvind eller stå och tigga utanför
portarna till dess tempel, spelar
nationaliteten så liten roll.
Möjligen av fruktan för att bli stående i
ett maner övergav Collin på 1920-talet sin
säregna, pessimistiskt färgade fantasikonst
för att övergå till en ljusare färgskala och
en mindre reflekterad motivuppfattning. I
detta Marcus Collins nya måleri, som här
icke skall närmare behandlas, spelar den
formella skönheten en större roll än tidigare,
och först här synes Collins utmärkta
måleriska talang och arkitektoniska
begåvning ha fått fritt spelrum.
Av Novembergruppens målare skall här
ännu nämnas Ai.var Cawén, som under sin
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
