Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En småstads själ. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl-Gustaf Thomasson
Fot. Nordiska Museet.
Strömska garveriet.
något oregelbunden bebyggelse kring den
öppna plats där vi befunno oss; den var
flankerad av bl. a. det ganska vidsträckta
området kring lasarettet, och längst ut i
havet kunde vi se en skymt av Stenshuvuds
karakteristiska profil. En eller annan av
oss hade väl besökt staden förut, men för
de flesta hade nog denna konfrontation
nyhetens behag. Många kände genast och
instinktivt, att det skulle bli en värdefull
bekantskap.
Simrishamn är dels sjöstad, dels
läderstaden par préférence och dels slutligen och
inte minst den genuina svenska eller rättare
skånska småstaden med minnen som få
andra städer från gångna tider.
Sammanställningen av dessa fakta ger klaven till
en rätt förståelse av stadens särprägel, dess
speciella bouquet. Man behöver inte traska
ikring länge på de små gatorna och
gränderna, som i stor utsträckning bibehållit
sin medeltida karaktär, för att komma
underfund om platsens kvaliteter i
kulturhistoriskt avseende. Man tackar ett gunstigt
öde — och en ovanligt förutseende
stadsförvaltning — som hittills förskonat dessa
så värdefulla relikter från undergång i
någon stadsplanereglerings namn. Endast
vissa stråk med torget som centrum samt
gatu- och vägnätet i den senare perifera
bebyggelsen motsvara moderna anspråk i
fråga om kommunikationsmöjligheter. I
övrigt hjälper man sig fram så gott det går
med enkelriktad trafik. De små en- och
tvåvåningshusen i stadens centralare delar äro
också med sina ofta omfångsrika
trädgårdstäppor ett stort pius med hänsyn till de
för nutidens människor så viktiga
hygieniska synpunkterna.
Två ting fångade nästan genast
uppmärksamheten. Det ena var de lustiga s. k.
skällningarna på hustaken. Någon annan
fyndort för denna egenartade skånsk-danska
företeelse finnes numera knappast, i varje
fall inte i samma utsträckning som i
Simrishamn, där bruket med skällningar
dessutom fortlever. I Simrishamn har sålunda
vart eller vartannat något så när till åren
kommet hus vita beläggningar på taket,
som på litet avstånd se ut som
gräddgar-neringar på bakverk. De små husen i ljusa,
lätta pastellfärger, gula, röda och gröna,
ha på sina som regel mörkröda tegeltak
dessa skällningar, som utgöras av
under-murningar av de gammaldags enkupiga
tegelpannorna vid taknock, takfot och
gavlar. Det hela gör ett pittoreskt, möjligen
en aning sött intryck.
En fackman, om vilken mera längre
fram, skriver om dessa skällningar:
Nu är tegeltaket det typiska för de äldre
Simrishamnshusen. Och här har i högre grad än
i någon annan svensk stad det gamla bruket
bibehållits att lägga takteglet på öppen läkt,
dvs. utan underliggande takpanel. För att ett
sådant tegeltak skall bli tätt fordras det att
teglet understrykes med kalkbruk.
Understrykningen sker inifrån, från vinden, men vissa
partier äro svåra att komma åt, nocken där
takåsen hindrar, takfoten och gavlarna där
ytterväggarna hindra. Dessa tegelskift tätas med bruk
utifrån, »skällnas», och det grå bruket som här
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
