Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En småstads själ. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl-Gustaf Thomasson
Hembergska husets invigning 1941.
gift från 1917, som helt behärskar området
kring järnvägsstationen och upptar flera
kvarter. Komplexet gränsar ut till stora
delar av Järnvägs- och Magnus
Stenbocksgatorna —- den sistnämnda har emellan
järnvägsstationen och badhuset en
plantering med höga träd på sin ena sida och
kallas därför vanligen Esplanaden — vilkas
hörn eller skärningslinje ligger snett emot
stationen. Det är stadens främsta industri,
den Ehrnbergska läderkoncernen, som
numera ledes av direktör Gösta Ehrnberg.
Trots sin relativa ungdom — han har ännu
en bit till de femtio — är direktör Ehrnberg
utan tvekan stadens i närvarande stund
mest prominente man med många strängar
på sin lyra. Den Ehrnbergska familjefirman
grundades 1808 och hade från 1893, samma
år som järnvägen ända fram till Malmö
blev färdig, till 1917 sina byggnader längs
Skans- och Krukmakaregatorna. Dessa
äldre lokaler användas numera huvudsakligen
för kontors- och lagerändamål. Det stora
Ehrnbergska företaget har nu över 300
anställda, vilket är mer än var tionde person
i staden. Det har under sin 135-åriga
tillvaro genomgått en storartad utveckling
och är sedan länge ett av de ledande i sin
bransch.
En dag fingo några mannar bland oss en
taktisk uppgift i nära anslutning till
bokhandeln vid Stortorgets ena hörn. Det var
speciellt ett fönsterutrymme där som, om
det varit allvar, skulle ha kommit till
användning. Plötsligt medan vi stå där röjes
rubb och stubb i detta fönster undan.
Ganska härdade mot överraskningar undrade
vi dock, om bokhandlaren var tankeläsare
eller kanske hört vad vi sagt. Gåtan fick
snart sin lösning. Flera exemplar av en ny
och vacker bok om Simrishamn lades ut i
fönstret, som helt fylldes av olika uppslag
ur boken. Den befanns vara författad av
förste amanuensen vid Nordiska Museet dr
Erik Andrén (Nordiska Museets Handlingar,
16, 1942). Tillsammans med ett par andra
fackmän gjorde han sommaren 1935 en del
undersökningar rörande bebyggelsens och
stadsplanens historia, vartill staden lämnat
ekonomiskt bistånd. Det är från detta
utmärkta arbete jag hämtat citatet om
»skällningarna» ovan.
Inne i boklådan stod samtidigt med den
nyss relaterade händelsen en yngre
mansperson och talade med bokhandlaren. Det
var dåvarande amanuensen, numera
intendenten vid Sydöstra Skånes
Hembygdsmuseum i Simrishamn — Österlens
Museum, som det också så vackert kallas — dr
Gustaf Åberg. Tack vare honom, hans
vänlighet och beredvillighet att hjälpa blev
det sedan betydligt lättare att finna sig
tillrätta i Simrishamn och få litet kontroll på
sina iakttagelser. Han bor under större
delen av året i Simrishamn i en förtjusande
och med tanke på hans verksamhet
synnerligen kongenialt belägen liten bostad. Den
ligger inåt gården till ett av stadens
intressantaste gamla »hus», det Bergengrenska
vid torget.
De gamla husen och gårdarna i
Simrishamn äro ett kapitel för sig. Bergengrenska
gården vid torget är ett bra exempel.
Boningshuset har en vacker fasad åt torget i
skär färg med vita gavlar. Det är i två vå-
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
