Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
II J DVA RD MUNCH avled den 23 januari
i Oslo. Budskapet om den store konstnärens
död gick ut över Norden i en tung och
smärt-fylld tid. Den ensamme mästaren på Skøyen
skulle inte heller han få uppleva befrielsens
dag — men skådade han ändå inte, innan han
för alltid slöt sina ögon, ljusningsstrimman vid
horisonten? Skaparen av den monumentala
synen »Historien», en av Oslouniversitetets
aulamålningar, symboldiktaren framför andra
i norskt måleri, han som så ofta i sin
bildkonst arbetade med motsättningen
ljus-mörker i kosmiska sammanhang bör ha varit
förvissad om att dunkelmännens blodsprängda
intermezzo nalkades sitt slut för att lämna
plats åt klara perspektiv, daggryningen efter
nattmörkret.
Nationalmuseum och Göteborgs
Konstmuseum anordnade i februari i samarbete en
minnesutställning över Edvard Munch, som
startade i huvudstaden och sedan gick till
Göteborg. Den omfattade det mesta som för
närvarande finns i landet av Munchs verk,
och den gav rätt väsentliga utblickar över
det centrala i hans livsverk. Att så många
verkligt betydande konstverk av Munch
hamnat i Sverige ha vi all anledning att vara
tacksamma för. Bland dem märkas en sådan
målning som »Den syke pike», i Göteborgs
Konstmuseum, en klenod av sensibelt
förandligad tolkning, och flera av de verk som
den framsynte samlaren Ernest Thiel
hopbragt i sitt galleri. Nationalmuseum äger
också några målningar av fulltonig skönhet.
Den majestätiskt kärva »De gamla» i prins
Eugens samling stod till förfogande liksom
betydande verk i skeppsredare Haakon
On-stads, dispaschör Conrad Pineus’, direktör
Theodor Woelfers, dr Sten Lindebergs och
flera andra samlares ägo. Man kunde sålunda
-— och detta gällde i hög grad även de
grafiska verken — följa konstnärens utveckling
från 80-talets förtätade och förfinade
realism och begynnande stämningskonst genom
90-talets litterära symbolism med dess
psykologiskt fängslande analys av livsgåtorna
och dödsångesten, den bildmässiga
motsvarigheten till August Strindbergs brottning
med problemen under infernoåren, fram till
1910-talets ljusgnistrande och energiskt
dur-klingande produktion — en vägbana korsad
av nattsvart pessimism men också
överstrålad av stjärnljus och brusande
livsbe-jakelse, soldrucken spontaneitet och
ohämmad glädje åt färgens och linjens
uttrycksvärden. För ens synminne framstå med
sällsamt eggande styrka hans virila porträtt av
författaren Christian Gierlöff med dess
salt-friska kontraster i havsblått, solgult och
vä-derbrynt rött, hans atmosfäriskt skimrande
»Vinterlandskap från Kragerö», hans mustiga
»Timmerhygge» med dess kåddoftande
vision av färskt avbarkat trä, lysande som ljust
guld i skogens blå skuggor. Hur kunde han
icke i själva bildbyggnadens struktur
meddela ett andligt innehåll! I helfigursporträttet
av Ernest Thiel talar den kondottiärstolta
posen om modellens nietzscheanska
orientering, färgen är nästan asketiskt enkel i sina
klanger av blått och varmt brunt mot den
ljusa fonden, gestalten är sig själv nog och
tarvar ingen detaljerad omgivning.
Porträttet av Nietzsche har visserligen en
landskapsfond, men det är ett majestätiskt
alplandskap med summarisk teckning och stora enkla
plan. I porträttet av den danske författaren
Helge Röde skildras den intellektuella typen,
nervmänniskan med känselspröt, överlägset
tolkad i den smala, spröda gestalten med de
magra, fina händerna lagda över det litet
insjunkna bröstet. Kretschmer kunde för sitt
arbete om »kroppsbyggnaden och
karaktären» ha funnit strålande illustrationer i det
munchska porträttgalleriet. Det man så ofta
saknar i nutida porträttmåleri, den starka
inlevelsen i kärnkaraktären, i det som finns
bakom och endast halvt anas i den yttre
kroppsformen, den blev i Munchs
människoskildring något väsentligt. Till den
dramatiskt uttrycksfulla gestaltningen kunde han
sedan foga den koloristiska dräkten i ett rikt
tonande samspel.
Munchs betydelse som målare motsvaras
till fullo av hans insats som nyskapande
grafiker. Han behärskade överlägset alla de
grafiska metoderna och experimenterade djärvt
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
