Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
med dem alla. Minnesutställningen gav genom
det rikhaltiga grafiska inslaget en fylligare
bild av hans konstnärsskap än vad enbart
det av naturliga skäl starkt begränsade
målningsbeståndet kunde skänka. Särskilt Munchs
berlintid och den ömsesidigt befruktande
kontakten med Strindberg omkring 1893 kunde
bättre belysas i svart-vittkonsten än i
målningarna. Man häpnar över den andliga
spännvidden i denna alstring. Här tycks
expressionism och surrealism, psykoanalys och
åtskillig annan nutidsproblematik ha legat som i
en väldig smältdegel. En hisnande känsla
griper en, då man konstaterar hur Munch långt
fore olika nutidsströmningars genombrott
visionärt föregriper utvecklingen. Det står klart
att Munch redan under sina 90-talsår skakas
av de inre upplevelser, som nå sin kulmen i
en nervkris åren 1906—1908. Skådandet i
människosjälens skrymslen hade varit
ödesdigert — vi äga i Strindbergs överspändhet
under och efter berlin- och paristiden en
motsvarighet till Munchs purgatorium.
Frågan om Nietzsches roll för Munchs och
Strindbergs utveckling har ofta intresserat de
båda giganternas uttolkare. De resa sig över
mängden, starkt särpräglade personligheter i
kamp mot den borgerliga moralen och den
gemena hopens avtrubbade föreställningar om
tillvaron. Intensiteten i deras självhävdelse
är undantagsmänniskans privilegium —
liksom det skärpta lidandet, som åtföljer
klarsynen.
En svensk konstnär, ännu mitt uppe i sitt
arbete, står i många stycken nietzscheanerna
nära: Carl Kylberg, kanske inte
programmässigt men i fråga om
övermänniskoattityden. Är han ödmjuk inför vida horisonter,
himmel och hav, är han det sannerligen inte
i förhållande till sina medmänniskor. Han har
retat många, »den gudomlige målaren», med
sitt bålstora djupsinne och sin
självheroise-rande läggning. Läs hans föga blygsamma,
utsökt ironiska, ohämmat självbespeglande
saga om »Lejonet Leo», som »va en stor poet»
— »dom andra djuren begrep ej det». De
begripande och gripna djuren ha emellertid
hunnit bli rätt många med tiden, och i det
här laget kan Leo med framgång hänföra sina
andäktiga lyssnare även med de kortaste och
mest fragmentariska dikter. På Kylbergs
utställning i februari i Svensk-Franska
konstgalleriet funnos målningar med bara några
lätta anslag, utsökta i koloriten, inte minst
blombuketterna, men så skissaktigt lösa i
fogningen, att endast geniet Kylberg vågar
ta risken att ställa ut dem, medveten som han
är om sin suggestiva makt. Och hans sköna
nebulosavärld är sig lik, suveränt likgiltig för
realiteterna i den vanliga tillvaron. Mjukt
glida hans drömbåtar mot oändligheten, sakta
vaggas betraktaren in i ett färgens och
klär-obskyrens nirvana — »min vän trädgården»
kallar han en subtil hymn till
verklighetsflykten, där konturerna dränkas i ett fång
bedövande färger. »Mäktig sol» är en kosmisk
syn som är helt artskild från Munchs
kragerö-sol, det energiska planetfyrverkeri, som
spelas ut på en central väggyta i
Oslouniversitetets aula. Vördnaden för de
innehållsmät-tade symbolerna är lika stark hos Kylberg,
men allting översättes i ett dunklare språk
med ett uppbåd av översteprästerlig magi,
som konstrasterar mot Munchs vitala
förkunnelse. Han var icke escapist, Kylberg är
det med sin atlantiska dröm, sin längtan efter
»världar bakom det tydliga».
Det ligger många sjömil mellan Kylbergs
flygande holländare på dunkla vatten och
Rikard Lindströms trygga skutor. Också
Einar Palme är den saklige skärkarlen, även
om han ofta med känsligt öga för delikata
valörer transponerar sina verklighetsintryck
till en mjukt målerisk helhet, så i flera
vintermotiv med örlogsfartyg och i friskt
uppfattade lapplandsbilder. Palme hade en
uppmärksammad utställning i Konstnärshuset i
slutet av januari. En utställning av Rikard
Lindströms målningar följde, planerad av
honom själv, men det blev icke han som fick
lägga handen vid anordnandet. Till
utställningen, som efter konstnärens bortgång
arrangerades av dem som stod honom närmast,
maka och dotter, hade Sven Barthel skrivit
några vackra minnesord i katalogen. Rikard
Lindströms bildkonst balanserar mellan
kärvhet och en viss sirlig förfining, något som
Lindström själv enligt Barthel karakteriserade i
den korthuggna beteckningen »en vekhjärtad
robustus». Utdanad i Konstnärsförbundets
nationellt romantiska skola behöll Lindström
länge en kraftfull färgfläcksteknik och en
monumentalt samlad struktur. Efterhand
mjukades föredraget upp i ett ljusskimrande
måleri, även motivvalet gick mot läckrare
och mer idylliska miljöer. Kärleken till
båtarna och sjön kunde få en nästan smeksam
ömhet i skildringen av dessa sakkunnigt
återgivna skeppsskrov på speglande vatten, som
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
