Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - M. K. Čiurlionis — det stora litauiska geniet. Av Ralf Parland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ralf Parland
Vårsonaten: Allegro.
kompositioner bli härefter utomordentligt
formfasta, monumentala. Harmoniken blir
samtidigt mer och mer komplicerad,
tonarterna växla överraskande djärvt. I hans
senare verk frapperas man just av
harmonikens främmande, nya lagbundenhet, och
det är kanske den som gömmer det svåra,
icke-euklidiska draget i Ciurlionis musik.
Det är icke Skriabins malörtskromatik,
icke atonalism sådan vi känner den från
en Schönberg eller Stravinskij. Ciurlionis
är egentligen mycket mera onjutbar än
denna numera vedertagna atonalism.
Leipzig-tiden tog slut; pengarna tog slut.
Mecenaten avled och Ciurlionis skyndade
att förse sig med diplom och återvände
till Warszawa; här erbjöds honom en
lärar-post vid musikhögskolan, men nu strejkar
vår man och griper plötsligt till detta
hemlighetsfulla något som en gång drog upp
sin magiska krets kring hans barndom:
»dainos» mystiska panteism, kvällarna och
floden, de genomlysta natthimlarna —
alltet, kosmos! Så underligt. Så genomlyst!
Och inför detta färgrika något som han
plötsligt varseblivit finner han att alla
Bachska fugor äro slagna med blindhet.
Nej här gäller det att lyssna med ögonen! —
Och Ciurlionis blir nu impressionist, och
en mycket underlig sådan; ty det hans ögon
lyssna till finnes inte för andra, och det
som han med tafatt hand vid pastellkritan
förmedlar till papperet har ännu ingen sett.
Ty härför måste man vara sjukligt förälskad
i en dainos och dessutom på ett speciellt
sätt som leder tillbaka till mamma
Ciurlionis berättarförmåga. Ytterligare måste
man hålla Gamla Testamentet i minne,
och därtill bör man ha läst Nietzsche . . .
Ciurlionis var trettio år när han upptäckte
färgerna. Musiken hade han på sätt och vis
bakom sig; hans förmåga betvivlades av
få om man också då och då skakade på
huvudet åt hans sätt att bruka den. Men
huru lära sig måla? — det var frågan. Ty
som utbildad musiker avskydde han all
snarfärdig dilettantism. Ciurlionis beslöt
sig för att inträda i den nygrundade
konstakademin i Warszawa. Hans tidigare
försök på annat håll där han fått rita
gipshuvuden, hade gjort honom skeptisk. I
konstakademin härskade då en halvt
patetisk, halft mystisk anda; ledaren
Sta-brauskas målade hemska motiv med blixtar
och ovädersmoln, betitlade: »Jubel»,
»Smärta» etc. Vissa Jugend-målare i Wien och
annorstädes, som Klimt, Max Klinger,
Endell, Ensor, Munch, stodo högt i kurs.
Men då man till varje pris ville frambringa
något nytt, voro alla slags symboliska
överdrifter ytterst välkomna.
Trots sin absoluta avsaknad av teknisk
förövning, fann sig Ciurlionis snart till
rätta. Hans första verk äro visserligen
onyanserade, påflugna i färg och framför
allt överdrivet litterära; här ser man
allegoriska gestalter, synd, död och djävul,
små träkors som falla ned i jättelika
avgrunder, symboliserande hoppet som
förintas av livets stormar etc. Dessutom
hemfaller Ciurlionis åt Böcklins
naturmystik med älvor, centaurer etc. Men allt
detta ger snart med sig och en finare, mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
