Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Glömd svensk diktning i Österväg. Av Edvin Lagman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glömd svensk diktning i östervåg
ute i världen. Han vandrar helst bland
»höstlöv och bråte på mon» och lyss till »den
brusande bäck, sin vän i barndomens skog»,
där han tyckte, att »näcken en ton på sin
harpa slog». Bäcken talar och naturen har
liv:
Jag står vid den strida bäcken,
min vän i min barndoms skog,
där jag tyckte, att ofta näcken
en ton på sin harpa slog.
Men jag lyssnar, och bäcken talar:
»Snart binder mig isbojan tung
då blir det så mörkt omkring mig,
så mörkt bland mossa och ljung.»
Erik P-—n har fogat samman folket i de
svenska bygderna med naturen det lever i.
Men framför alla andra står igen Matts
Ekman med sin sköna lyriska dikt om
svenskbygdens sommarmorgon:
Om maren daningstien
ho* ljuder herd ja ta,
tå boskan gick ur bien
å far min gick ut sä.
A fagor Harbo-vike
à Porsmo-rännans fall,
e vike späla sike,
ver rännan gick ja vall.
Herbert Lagman, som hör till den yngre
generationen, fått högre bildning och fått
dela flera av de intellektuellas öde —
deportation till Sibirien — lever mer än alla
andra i naturens romantik. Skogen och havet
har han blivit förtrogen med från sin barndoms
första dagar, och stjärnorna däruppe ha
ständigt lockat honom.
Med tysta fjät gä stjärnorna pa pällen,
och furans krona susar över stupen,
dess viskning går utöver mörka djupen,
en längtans suck förtonar uti kvällen.
Nyss syntes aftonsolen koppargjuten
sin sista stråle sända över fjällen.
Nu lägrar skymningen sig tyst kring tjällen:
en dag änyo är tilländalupen.
Uti det höga stjärneljusen brinna
och tankar födas, slockna och försvinna
vid svallet utav havets svala våg.
Jag hör i fjärran nattens lockton kalla
och ser en himlens ljusa stjärna falla
och svinna uti böljors dunkla tåg.
I hembygdens skogar och vid Dyrhmans
strand kalla honom alltjämt minnets
stjärnestänk, där han drömt sig bort till ljusa
sagoslott på fjärran kuster. Det är till de sydliga
världshaven, till sagolanden, till ron och
full-komningen nattens locktoner kalla honom.
Men det brutala Uvet rycker honom med sig,
Fädemas kyrka... Odinsholms
kapell.
och han går ett fruktansvärt öde till mötes,
som han aldrig i sin efter äventyr törstande
fantasi kunnat drömma om.
Det vilda, det lugna och glittrande havet
tjusar kustens och öarnas folk mest av allt.
Jag längtar till de vilda vattnens storm och strid,
jag längtar till de glittrande viddernas frid . . .
Naturskildringen visar oss spontant
uttryckssätt i en mängd välformade dikter, men
här har jag tyvärr ej plats att citera flera.
Bygdeskildringen är Matts Ekmans
starkaste sida. Han målar porträtt av såväl
enskilda personer som typer, vilka representera ett
helt bosättningsområde. I en av sina
dråpligaste dikter »Här är flickar, här är piar»
ger han oss med några penseldrag
ormsö-flickan och nucköflickan:
Piana1 e Ormse fedar2 ära allar ain vis kledar,3
Flickana e Noka fedar ära en mång färgar kledar.
Pia är no främ sa hläfte4, man hon känns no ur e dräfte5:
Svartan kjohl å ljusblå jacka, få tupp6 hava dor7 e
nacka.
1 »Pigorna», flickorna; 2 födda; 3 klädda; 4 släkt;
5 dräkt; 6 flätor; 7 de.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
