Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Glömd svensk diktning i Österväg. Av Edvin Lagman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvin Lagman
Andakt efter dagens arbete.
Det största värdet äga nog hans skildringar
av livet under godsägarna och den övertro,
som florerade bland de okunniga människorna
ännu i Matts Ekmans barndom. Dessutom
vänder han sig såsom god kyrklig mot alla de
nya samfunden och påfunden samt gisslar dem
med sin skarpa och träffande satir. All hans
diktning har en underton av djup och sann
humor, vilken som en sprudlande källåder
brusar oss till möte.
Även Georg Ståhl har tecknat bilder från
bygdens enkla folk. Han har uteslutande öga
för människornas små svagheter, vilka han
ej är sen att angripa. Särskilt
läsarpredikan-terna få sitta emellan och främst avdankade
figurer som kommit från Sverige för att fresta
lyckan i Svensk-Estland. En av hans bästa
satirer heter »Ur Fritiofs Saga» och skildrar
på ett dråpligt sätt »missionärens»
reflek-tioner:
— Så länge än publiken tömmer
sin portmonnä, en päls så varm
aposteln köper sig och gömmer
en hoppets värld inom sin barm.
— När från sitt luftskepp andra stranden
ser missionären, blek, förtärd
han faller suckande i anden
som Saul uppå sitt eget svärd.
Den estlandssvenska lyriken har ej många
kärleksdikter att uppvisa. Sentimentaliteten
tycks ej ligga till för folkkaraktären. Man
trivs mera med humorn och det sunda
skämtet, medan man är rädd för att uttrycka sina
innersta känslor. Dock finns det en och annan
strof, som ger oss estlandssvenskens syn på
kärleken.
En egen tjusning griper mig,
en stilla outsäglig glädje,
när jag de tusen stjärnor ser,
som famnas av oändligt djup
i nattens tysta, sköna storhet.
Densamma tjusning griper mig,
när jag ur djupet av två stjärnor
förnimmer, huru värme strålar,
hur kärlek utur djupet ler
och med oändlighet mig famnar.
Herbert Lagman drömmer om exotisk
kärleksglöd i »Salus lund», medan Georg
Ståhl i en spröd och försynt strof ger uttryck
åt sin bittra missräkning, när han ser sitt mål,
sin »oas, ett hem och dess drömda fägring»
försvinna som en ökensyn.
Hösten och den stora kärleken höra
samman:
Blek och höstlig måne
över vikens dyning,
och långt över havet
svag en morgongryning.
Arm i arm vi drömma,
medan vattnen sjunga
höstlig sång och tunga
dyningarna gunga.
Bort flög sommarns lycka.
Likt en sträng man spänner
hårt, så jag det känner,
när vi taga avsked.
»Den eviga längtans gåta» går hos
estlandssvensken igen oftare än hos någon annan av
svensk stam. Ständigt, ständigt ljuda de
»smekande toner», som »locka ur fjärran och
draga en själ till sig». Öarna bortom
världshavets tunga dyningar äro skaldernas
oupphinneliga mål, och stjärneljusen däruppe
inbjuda till grubbel. Vad är det som finns
därbortom ?
När himlen hög i kvällen välvt
sig över tusen stjärnor klara
och vårens löv för lätta brisen skälvt,
min tanke irrat bort emot det underbara.
Bak tusen världars klara krets
jag mången gång har sökt i kvällen
Dig; i min spaning blott jag letts
utav den suck jag själv sänt upp från hällen.
Vart går den, når den uppåt styr
och genom ljusa rymder sätter?
Var är det mål mot det den flyr,
när själen drömmer uti ljusa nätter?
Krigshändelserna ha ej väckt starkt eko i
de estlandssvenska diktarnas skapelser. En-
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
