Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bland nutida väringar. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
Sjölax i Kimito.
ländska generalstaben. Fadern, Leonard, lade,
som till Ostasien kommenderad sjöofficer,
första, solidare grunden till Vladivostok,
Sibiriens viktigaste Stilla havshamn. Om
modern, Augusta Ramsay, på sin tid
hovfröken vid kejserliga hovet, säger sonen att
hon utgått ur härdade karolinska förfäder.
Den från Skottland härstammande tappra
krigarsläktens historia har skildrats bland
annat i »Frälsesläkter i Finland intill Stora
ofreden». Morfadern, Anders Edvard Ramsay,
»typen för en finsk väring och den som gick
längst i ryska hären», var på 1860-talet
överbefälhavare för trupperna i Polen, och flera
av hans ättlingar ha innehaft höga ryska
ställningar. Alla ha de varit tappra krigare,
bland dem de båda av Runeberg i
»Främlingens syn» besjungna bröderna, vilka
stupade, den ene vid Lemo, den andre vid
Lappo.
De fingo segra i sin ålders vår,
de fingo falla för det land, dem födde.
Bland andra väringar omnämnas i boken:
Cronhjelm, Furuhjelm, von Schantz,
Gripenberg, Standertskjöld, Schauman — Eugens
far — Aminoff och Wrede, vilkens anfader
nedgjordes vid Kirkholm, när han lämnat sin
häst åt den hotade Karl IX.
Många av dessa väringar voro fattiga
herrgårdssöner, som behövde förtjäna sitt bröd,
medan krigsmakten hemma rymde för få av
dem. Att de gingo i svensk tjänst sågs ej
gärna i Ryssland. De voro där högt skattade
för sin organisationsförmåga, sitt mod och sin
pålitlighet. »Han är av gammal, svensk adel»,
var en god anbefallning. Under vistelsen i
rysk tjänst, inledd i unga år, förblevo de alltid
till sitt väsen främlingar, och efter avslutad
tjänst återvände de till fädernegårdarna i
hemlandet. I de finska herrgårdarna levde
de förfinade sederna kvar längre än i
ursprungslandet. Där bevarades något
gustavianskt i samlivet. »Sirlighet skattades högt,
och talspråket var, även i vardagslag,
franskan.»
Där fanns också en och annan särfigur,
sådan som Valdemar Becker, med brokiga
öden i olika främmande makters tjänst, och
Myrberg, August Maximilian, befryndad med
Jägerskiöld, som fick ett mer än vanligt
ödesmättat liv, jurist i Uppsala, sjöman, rymd
från Portugal och karlist i Spanien, värvad i
franska frikåren, kämpande för Grekland, under
förtegna förhållanden i tjänst bland polska
insurgenter, under falskt namn, men
sannolikt identisk med den ryktbare »general
Langermann, som alltid red en vit häst». Då
Myrberg slutligen blev bofast i Stockholm,
erbjöd han Harald Wieselgren att på
morgontimmarna uppteckna hans levnadsöden. Det
gick om intet, då Wieselgren »alltid hade
svårt att komma tidigt upp».
Men det fanns ju, till sist, ur Svenskfinland
framgångna personligheter med väringarnas
bästa egenskaper och företagaranda,
överförda till den fredliga forskningens och
humanitetens verksamhetsområden. Från det
sistnämnda strålar med oförvansklig glans
namnet Matilda Wrede, »fångarnas vän»,
»besjälad», har någon sagt, »med en okuvligt
handlingskraftig och helgonlikt avklarad, kristen
fromhet». Till den förra kategorien hörde
närmast Nordenskiöldarna, vittberömda för
långfärder till olika världsdelar, i den
vetenskapliga forskningens tjänst. Till dem hör nu
också författaren till memoarerna ifråga. Även
till honom har överförts väringarnas
kraftnatur, kroppsligen och andligen. I sina minnen
låter han oss följa honom även på hans egen
väg genom upplevelser och verksamheter.
Under skolåren och även senare i Stockholm,
dit han som sjuårig kommit från Finland,
hade han sin trognaste vän i Ernst Linder, i
sinom tid den berömde krigaren i Finland.
En annan kamrat i unga år, och en annan
typ, var Axel Klinckowström, »Klinkan», en
mångfrestande begåvning: zoolog, författare
ej endast av detektivromaner, utan även av
Valdemarsskatten, belönad med Svenska
Akademiens stora guldmedalj, forskningsresande
och gärna i sitt yttre uppträdande
excentriker. Hemkommen från Surinam rörde han sig
på Stockholms gator, klädd i en väldig
sombrero och stödd på en liankäpp, vriden som en
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
