Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Snellman och den unge Topelius. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. Tigerstedt
muleringen verkar icke riktigt entusiastisk.
Och i en anteckning från 1838, där
tjugu-åringen uppräknar sina »favoriter» vid
universitetet, föres Snellman till dem, som äro
det »till en del».
Det skulle i själva verket gått underligt
till, om Topelius och Snellman länge samsats.
Därtill var skillnaden för stor. Det var
skillnaden mellan tänkaren och diktaren, mellan
konsekvensmakaren och principryttaren å
den ena sidan och stämningsmänniskan och
känslomänniskan å den andra. Topelius’
levnadstecknare Vasenius har träffande sagt,
att Snellman var koleriker och Topelius
sangviniker. Topelius lättrörliga, naiva och
optimistiska kynne stod i bjärt kontrast till
Snellmans uppbrusande, envisa, lidelsefulla
natur. Och då därtill kom att den ena av
parterna var fullblodsdespot och både intolerant
och maktlysten, blev en konflikt i längden
oundviklig. Så länge Topelius var den unge
studenten, som beundrande såg upp till den
äldre kamraten och läraren, gick det bra.
Men då han mognade till man och
emanciperade sig, var stunden för en
sammandrabbning inne.
Den inställde sig, när Topelius 1841 blev
redaktör för Helsingfors Tidningar och
därmed gjorde sin debut som offentlig
personlighet. Snellman befann sig då på sin stora
utrikesresa och Topelius kunde utan att
riskera något meningsutbyte fritt sköta
tidningen efter sitt eget huvud. Men året därpå
återkom Snellman, full av energi och
verksamhetslust och fast besluten att reformera
Finland utan allt för mycket hänsyn till
annorlunda tänkande. Topelius skulle i sinom
tid få erfara det!
Till en början såg allt väl ut. Topelius
besökte Snellmans föreläsningar vårterminen
1843 »om Andens väsende» och disputerade
med honom om den hegelska filosofien. Men
snart nog visade det sig att de goda vännerna
icke kunde sämjas. Snellman krävde nämligen
att bli medredaktör i Helsingfors Tidningar.
Det kunde varken Topelius eller tidningens
ägare, kommerserådet Wasenius, gå in på.
Den förra fruktade med skäl för att Snellman
helt skulle rycka ledningen till sig, den andre
var rädd för Snellmans radikalism och
oppositionslusta. Det blev således ingenting av
förslaget. Snellman glömde icke denna
motgång. Det visade sig, när han fick ett eget
organ i »Saima».
Förståelse och fördragsamhet hörde icke
till Snellmans dygder och så som han fattade
sin uppgift hade han ringa användning för
dem. En reformator och en profet är varken
överseende eller tolerant och Snellman var
ingendera. Han ville rycka upp landet ur den
andliga slummer, vari det enligt hans
förmenande låg sänkt. Det första tecknet på ett
dylikt uppvaknande var missnöje med det
bestående, och detta missnöje bemödade sig
Snellman efter förmåga att sprida genom en
skarp, ofta träffande, alltid hänsynslös kritik
av de rådande förhållandena.
En god del av denna kritik riktade sig mot
landets tidningspress. Snellman fann sina
kolleger i publicistiken slappa, loja,
räddhågade och likgiltiga för alla stora frågor och
brännande spörsmål — och ingalunda utan
skäl. Att de dessutom voro hans konkurrenter
bidrog icke till att mildra kritiken. Redan i
sin prenumerationsanmälan förklarade
Snellman spefullt, att Saima skulle komma att
innehålla precis detsamma som andra tidningar,
nämligen »just ingenting», och i fortsättningen
bemödade han sig om att bevisa sitt påstående.
Den under censurens faderliga vård lugnt
slumrande finländska tidningspressen såg sig
med ens högst omilt uppväckt.
Med särskild förkärlek svingade Snellman
färlan över Helsingfors Tidningar och dess
redaktör. Han sparade icke på något av
polemikens vapen, från korta »knäppar» till
långa allvarliga artiklar. Det förgår knappast
något nummer utan att »Tidningarna» få sin
mer eller mindre rikligt utmätta andel. Och
Snellman visar sig härvid alldeles likgiltig
såväl för det faktum att Topelius var hans
personliga vän som för det att Helsingfors
Tidningar alls icke utmanat honom, utan
tvärtom hälsat Saima med välvilja. Det
senare betraktade Snellman endast som en
försvårande omständighet: genom sin
»blödiga anspråkslöshet» var »Helsingfors
Tidningar» svårare att anfalla än dess
medbröder!
När polemiken pågått i halvtannat år,
ansåg sig Snellman i en längre artikel böra
motivera sina ideliga angrepp på Topelius’
blad. Orsaken härtill var enligt honom, att
Helsingfors Tidningar var det mest spridda
och talangfullast redigerade bladet. Denna
talang visade sig i tvenne avseenden, nämligen
i valet av en lektyr, som föll den stora hopen
på läppen, och i frånvaron av all idealisering,
av varje försök att höja sig över alldagslivets
plattheter. Att ett sådant blad var landets
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
