Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konst k rö ni k a
man med hans eget väsen». Rent
måleritekniska egenheter äro utslag av denna hans
improvisatoriska talang. Växelverkan
mellan skrapverktyg och flödig pensel hör
gärna ihop med en snabbmålares framfart
på duken. Men Marcus Larsson var en
tillräckligt god konstnär för att positivt kunna
utnyttja en effekt, som hos en klåpare
skulle vara en styggelse. Som en musiker
utnyttjar övertoner, kunde han utvinna
ett färgens »vibrato» ur det ytterst tunna
lager, som egentligen endast låg kvar
mellan dukens »korn» efter en virtuosmässigt
avpassad skrapning. En annan sak är att
Marcus Larsson även gjort sig skyldig till
många rutinmässiga målningar, där
tekniken bara är ett skrytsamt hölje kring en
skäligen tom motivupprepning. Enbart
hans brinnande ångbåtar skulle kunna fylla
en jättehall, och det receptmässiga
fyrverkeriet skulle spraka på bra många ställen.
Axel Gauffin hade även sin hand med i
anordnandet av Sveriges allmänna
konstförenings andra prestation under säsongen,
Olof Sager Nelsons minnesutställning i
Konstnärshuset. Något vanvördigt uttryckt
kunde också denne målare betecknas som
en särdeles krumelur — särlingar i svensk
konst äro Agueliforskaren Gauffins
speciella gunstlingar, och i nittiotalets
krydd-doftande örtagårdar rör han sig med
särskilt uppövad näsa. Olof Sager Nelson
(1868—1896), romantikern, som dog ung
men dock hann med att bli fullmogen
konstnär, är väl främst det svårmodiga
halvdunklets målare. Redan 1891 målade han
den lyriskt blå »Vårkväll» med dess veka
skymningsljus och mjukt antydda
landskapskontur. I Paris och Briigge uppsökte
han dessa suggestiva, litet mögliga miljöer,
som utövade en sådan lockelse på
nittiotalets självförtärande skönhetsdyrkare, för
vilka förfallet i och för sig var ett värde.
Ett hemlighetsfullt källardunkel omsluter
hans genreporträtt av världsfrånvända
poeter och musiker i Paris. Färgen har i
17—Ord och Bild, 53: c årg.
Olof Sager Nelson. Självporträtt.
H andteckning. Paris 1894.
Göteborgs Konstmuseum.
dessa en sordinerad mörkgrön helhetston,
som leder tanken till akvarier för ljusskygga
fiskar. Sager Nelson gav denna grundfärg
en intensitet, som starkt påverkar den
mottaglige. Men han var icke ensidigt
orienterad åt detta håll. En ren klang och en i det
lilla formatet övertygande monumentalitet
adla hans landskap, t. ex. »Från Brügges
vallar», 1894, och hans »Vinkrog i Clamart»
från samma år har en uttrycksfull klarhet,
som leder tanken till den unge van Gogh.
Man avvaktar med spänning den
monografi över konstnären, som Gauffin har
under arbete.
Ännu en tidigt bortgången särling har
fått en minnesutställning i vår. Färg och
Form hade i maj ordnat en märklig
utställning över Ivar Arosenius (1878—-1909),
liksom Sager Nelson en ytterligt »sluten»,
starkt individuell stilsökare, som gick sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
