Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
egen väg utan att snegla åt andras
upptrampade stigar. I sitt av fin inlevelse
präglade företal till katalogen kallade Axel L.
Romdahl honom »lekaren i svensk konst,
lekaren i medeltida mening, både poet och
gycklare, av födsel och ohejdad vana
ställande sig utanför det stadgebundna och i
varje fall på ytan korrekta samhällslivet».
Detta att »reta brackorna» var inte bara
ett okynnesdrag hos Arosenius, det var
djupt rotad nödvändighet för en ömtålig
undantagsmänniska, som möjligen hade
lust men i varje fall icke kraft att deltaga i
den normale borgarens frustande
livsyttringar. Till och med som make och far var
Arosenius en människa för sig, som
upplevde verkligheten i andra dimensioner än
de ordinära.
»Flickan och ljuset», ett av de bästa
verken i hans produktion, är ingen påhittig
Carl Larssonsk heminteriör, den avbildar
ej en munter och vardagsfrisk realitet men
låter i gengäld en spröd lyrik få spelrum i
naivt enkla kontraster. Faderns inlevelse i
barnets egen uppfattning om
proportionerna i rummet, hans vidunderligt säkra
instinkt för det väsentliga i motivet, hans
mjuka avvägning av ljus och skugga och
först och sist hans varsamt smekande
kontur kring den lilla uppåtblickande dottern,
allt uttrycker konstnärens lidelse för det
sanna uttrycket. Krönikören drar sig just
till minnes en liten episod på en
stockholmsgata: en byskollärare på vandring i
huvudstaden med sin klass. Skolresor äro alltid
tröttande, här förelåg intet undantag och
det började bli sent. Läraren fann plötsligt
ännu en sak att peka ut för de små
utscha-sade resenärerna. De stodo i samlad trupp
utanför ett apotek och stirrade betagna på
en glänsande älg, som tog upp solens sista
strålar. Det var apoteksskylten som i den
stora stadens oändliga gytter av
synintryck för en stilla minut drog
uppmärksamheten till sig. Och vilken
uppmärksamhet! Borta var Nationalmuseum, glömt var
Nordiska museet och alla andra utstakade
mål, som pliktskyldigast travats igenom.
Här var i stället ett enda koncentrerat
smycke, något fantastiskt som plötsligt
dök upp på det trista Östermalm. Slumpen
hade slungat en sagosyn i deras väg.
På Aroseniusutställningen kunde man
glädja sig åt »Kalifens guldfågel»,
»Kejsarens hund» och sagor utan början och slut.
Frän humor parad med ömsint lyrik. Man
minns länge sådana små konstjuveler som
»Lumpsorkarnes huvudstad»,
»Fågelskrämman och de fyra vindarna», en trasa, som
kastas hit och dit, skrämmande i sin
ångest-mättade symbolik, »Leda och svanen», en
bild av skär poesi och mjuklemmad kättja
i en rafaeliskt klar komposition, bilden
med den obotlige svärmaren Ole Kruse,
sittande ute bland de halvt nersmälta
snöplättarna, målande vårens första blomma,
fågeln, som pickar ut den döde poetens
blödande hjärta, madonnan i »Jul», »En
liten flicka», som i själva verket är en
monumentalskildring av livslust inom ett
frimärkes rayon, »Ensam med Gud», som visar
en gårdsmusikant mellan höga ohyggliga
hyreshus, socialt måleri långt före
»proletärmålarna», och den lilla bilden »Prydnader»
från 1902 med sitt dråpliga byråkrimskrams,
på sitt sätt en äkta naiv föregångare till
naivismens och intimismens stilleben från
slutet av förra världskriget. Efter alla den
moderna kolorismens heta pustar och
oändliga slagsmål mellan »varma» och »kalla»
toner var det nära nog en lisa att ännu en
gång försjunka i den dämpade, mjukt
nertonade kolorit, som finns i Arosenius
tem-peramålningar och akvareller. Någon gång
finner man kanske hans färg litet grådaskig
och fadd, men oftast har den en utsökt
smultenhet och en smyckeaktig grace, som
på ett säkerligen mycket logiskt sätt svara
mot den beslöjade drömkaraktären i hans
fantasier och verklighetsomtolkningar.
I minnesutställningarnas rad får inte
glömmas den över Wilhelm von Geger-
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
