Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers minnestal över Tegnér 1846
Av Fanny Montan
Q
V_MEIJER OCH TEGNÉR, de båda
jämnåriga, avlägset befryndade, värmländska
skalderna och kulturheroerna kunde aldrig
rätt förstå varandra och aldrig komma ifrån
varandra. Sitt första möte, den klara
septemberdagen på Rämen år 1804, uppfattade de
båda på äldre dagar som symboliskt för sina
senare mellanhavanden. »Det gick då som
alltid sedermera. Vi ha aldrig samtalat utan att
disputera», säger Geijer i sitt minnestal över
Tegnér i Svenska litteratursällskapet (1846),
och Tegnér skriver i sina självbiografiska
anteckningar från år 183g: »Redan vid detta
vårt första möte röjde sig likväl den stora
skiljaktigheten i vår åsigt af lifvet och
litteraturen, som sedermera allt mer och mer
utbildat sig med tiden. Vår samvaro var en
fortgående disputationsakt». Mycket betydde
själva olikheten i temperament och den
omisskänneliga antagonismen mellan dem. Den
gången på Rämen var blott den första av
många, då Geijer »kom helt varm», men blev
avkyld av Tegnérs raljans -—- ofta en mask
för hans underlägsenhetskänsla gentemot
Geijer.1 Men lynnesskillnaden säger inte allt
och rivaliteten upphörde naturligt nog, när
de uppnått var sin oomstridda ensamposition,
Geijer som »Svea Rikes Hävdatecknare»,
1 Geijer haie intrycket att Tegnér på Rämen
knappast märkte hans närvaro, förrän de möttes i
bruksgatan, då Geijer skulle bege sig vidare, men
Tegnérs brev visa, att han alltsedan Geijers
äreminnesseger i Svenska akademin (i dec. 1803) haft
uppmärksamheten riktad på honom. »När jag i sommar
kommer till Wermland skall jag ej försumma att söka
närmare bekantskapa med detta underdjur i den
litterära verlden», skriver han till och med, nyårsdagen
1804.
2 När Tegnér, vars tanke är oberäknelig »som
solstrålens väg genom löven», viker »av och undan» och
vänder sig åt sidan för att plocka lingon eller beskåda
en fågel eller en »skuttande ekorre» representerar ju
han, antiromantikern, gentemot den patetiske Geijer,
»den nyromantiska ironin», nyromantikernas humor.
Men redan den unge Tegnérs satir och en smula
ansträngda sätt att ta sig själv »en bagatelle» röjer —
inte minst i de första breven till Geijer — inte blott
släktskapen med den »sorg i rosenrött», som han själv
tillerkände Bellman, utan också en dragning till det
»mefistofeliska hånskrattet» — kvickhetens karikatyr,
som stötte Geijer och kom honom att ta sig själv ännu
högtidligare i Tegnérs närvaro än eljest.
Tegnér som »Nationalskalden» — Fritiof s
sagas skald —- och inte längre behövde gå i
vägen för varandra. Inte heller bådas brist
på humor i umgänget med varandra2 räcker
som förklaring. Nej, motsatsen låg ännu
djupare och framträder tydlig och fullt utvecklad
först i belysning av Geijers ovan citerade
minnestal, som inte bara återger den första
dispyten på Rämen utan också utgör sista
ordet i deras livslånga replikskifte.
Geijers ursprungliga avsikt har nog varit
att endast återberätta detta första intryck av
och möte med Tegnér, men när talet svällt
ut till en fristående karakteristik av Tegnér
som människa och skald, har han ansett sig
böra ägna några ord också åt Tegnérs
ställning till filosofi, politik och historia, områden,
som lågo honom själv så nära.
Blyertsmanuskriptet i Kungliga Biblioteket visar, att
raderna från: »så kunde man väl lära känna
honom» . . . till och med: »allt sådant
fördömde han som tyskeri och gräl», som lika
mycket avse de senare filosofiska
meningsutbytena som den studentikosa dispyten på
Rämen, liksom hela stycket med början: »ett
fattades honom», som tar sikte på Tegnérs
politiska ställningstagande och historiesyn,
efteråt tillfogats i marginalen. Allra sist har
ingångsstycket: »det är ett kärt, ett dyrbart
och ärofullt minne» . . . och så vidare
tillfogats.
Så har talet blivit en på alla punkter
genomförd analys av Tegnér och hans utveckling,
som också den står i intimt samband med
Minnen. Tegnérbilden i talet är nämligen
tecknad helt utifrån Geijer själv. Bakom
Tegnérs drag skymta vi hela tiden Geijers
egna, desamma som i Minnen.
På ett par ofta citerade sidor där
sammanfattar Geijer, vad han vunnit med sin
långa bildningskamp: »Sammanhang! Vad är
kostligare, ljuvligare, nödvändigare? Ja! Men
sakernas eget.)) Hans egen historieforskning
har visat Geijer vägen. Den har fört honom
från konstruktion och teoretiserande, från det
»självgjorda sammanhanget» till »sakernas
eget». »Också vågar jag säga» fortsätter
han:
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
