Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers minnestal över Tegnér 1846
att ingenting så övertygat mig oin sakernas gudomliga
kärna, som den riktning min vetgirighet alltmer tagit
på den skarpaste verklighet, i all sin höghet, litenhet,
ljuvhet, bitterhet, med ett ord, sanning. Den lösa,
luftiga skönheten har för mig förlorat sitt behag. Jag
söker den bundna — (i samma mening som
naturforskaren talar om den bundna värmen) — den i
tingen förborgade. Det är det ideal, som det lönar
mödan att eftersträva, och jag tror mig ha erfarit,
att till dess finnande man ej bör titta i vädret, utan
snarare se sig väl för om fötterna.
Jämför nu med Tegnértalets ord:
Egentligen upprepade han detsamma, fast med andra
ord. Likväl kunde man med skäl om honom säga, att
han var evigt samme, evigt ny. Det var ett stjärnfall
av bländande hugskott, infall på infall, ett verkligt
fyrverkeri i skogens dunkelhet. Så kunde man väl lära
känna honom, men kom ej längre i saken. Jag kom
helt varm från mina första filosofiska studier,
visserligen med mer aning än insikt av det tingens inre
sammanhang (kurs. här) som mer än något annat
intresserat mig. Jag vill ej säga, att detta ej existerade
för Tegnér. Det låg i hans känsla, men outvecklat, och
han tillät ingen stråle av sitt snille att falla in i detta
dunkel. Allt sådant fördömde han som tyskeri och gräl.
Sammanhang, harmoni, mellan teori och
praktik, ideal och verklighet blir Geijers egen
devis, liksom han också gärna talar om, att
han känner sig stadd i en »ständig
utveckling». Nyckeln till Tegnérs väsen och livsöde
blir en annan och rakt motsatt: disharmonin,
»kontrasten». Den unge Tegnér hade ställt
sig överlägsen gentemot Geijers ungdomligt
omogna försök att teoretiskt lösa tillvarons
gåta, men den »insikt» som efterträtt Geijers
obestämda »aning» har heller aldrig blivit
hans. Tegnér hade från början sin världsbild
färdig inom sig, men detta gjorde honom
också ur stånd att växa vidare, han var »evigt
samme». När verkligheten inte längre tycktes
honom stämma överens med hans en gång för
alla fastställda ideal, kunde han inte jämka
på dem och som Geijer ge sig det rika,
skiftande, ofullkomliga men utvecklingsmöjliga
livet i våld i tro att det var där, och inte i
en stagnerad platonisk idealvärld han hade
att möta den gudomliga uppenbarelsen.
I dikten har denna kontrast blivit hans
styrka. Där har han fritt kunnat idealisera
den verklighet han skildrar och ändå ge den
en färgrik och plastisk, en konkret utformning.
Hans gestalter i Fritiofs saga äro hämtade ur
en längst förgången värld, men de leva med
nuets liv: »Det är det från ögnablicket liksom
undansnattade livet i dessa forntida gestalter,
stundens friskaste rodnad på förgängelsens
egen kind, som i allt detta rörer, förvånar och
hänför.»
I livet har kontrasten blivit hans olycka. Ju
äldre han blivit, desto mer har klyftan vidgats,
mellan honom å ena sidan, omvärlden och det
historiska skeendet å andra. Tiden har måst
gå om honom:
Föryngringsprocessen i historien var honom
förborgad-Han hade intet öga därför, utan levde på motsatsen
emellan det nya och det gamla; varvid, i den mån han
själv åldrades, det senare fick överhanden. Likväl är
det denna föryngring av det gamla, som egentligen
utgör existensens väsende. Men en blick för vad, som
verkeligen är och finnes till är i allmänhet sällsyntare än
man föreställer sig.
Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel.
Ju högre bergets topp, ju brantare därunder,
har en lika vis som stor skald sjungit. Höjden ha vi sett
i Tegnér, djupet ha ej heller hans härmare, utan han
själv visat oss.
Tegnérs idealism hade spänt för högt, den
hade inte uthärdat verklighetsprovet. Han
hade inte som Geijer kunnat rädda sig ur
romantikens himlastormande idealism in i
den »historiska» kristendomens realism. Hans
ungdoms panteistiska tro har förbytts i ett
tärande tvivel på Guds existens och på ett
liv efter detta, den jovaliske vännen och
sällskapsbrodern har blivit en människohätsk
hypokonder, av skalden, som diktat Fritiofs
och Axels blyga kärlekssaga har blivit en
ekivok gammal kurtisör i biskopskläder,
frihetsvärmaren och folkuppfostraren, det
Schillerska markis de Posaidealet
förkroppsligat, har förvandlats till en knarrig
konservativ. Själva sinnessjukdomen blir den
följdriktiga slutkatastrofen:
Vi ha sagt, att kontrasten var hans poesis stora konst
och medel. Vårföre? Emedan han själv var denna
kontrast. Därföre har han även däri uttalat sitt
väsende; ehuru han höljde djupet av denna inre
motstridighet med att över den kasta en hel vår av
blommor. I sig själv och i grunden var hans världsåsikt
mörk, dunkel, ja tragiskt dyster. En djupare känsla
av förgängelsens makt har aldrig någon burit inom sig
än denne till utseendet så glättige ögnablickets son.
Denna motsats tärde sig alltmer fram hos honom med
avtagande ungdomskraft — han kunde endast vara
ung — och med förändrade omständigheter, vilka
fordrade, att han ej mer skulle fullt vara sig själv,
och kan kunde likväl intet annat vara; ty han var den
grundärligaste själ, soin aldrig kunde lära sig
förställningen och skrymteriet ens till deras första nödiga
elementer. Så har han i strid med sig själv och sin
ställning både förblivit sig själv och slutligen förlorat
sig själv. Ty den inre hos honom arbetande kontrasten
har sluteligen sönderbrutit hans väsende, och denna
härliga stjärnas ljus skulle en gång släckas i dimman
av en av honom själv med ryslig aning profeterad
inre förvirring.
Men mellan Minnen (1834) och Tegnértalet
ligga tolv år. Minnenas författare är inte en
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
