Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers minnestal över Tegnér 1846
tclligens möter en annan och därigenom
reflekteras,
säger personlighetsfilosofin.
På Rämen hade Tegnér ännu inte kommit
till »tankens reflex på sig» (det låg i hans
känsla, men outvecklat, och han tillät ingen
stråle av sitt snille att falla in i detta dunkel).
Men till slut har också hans stund kommit,
och då har hans tvekamp med »Tvivlets
Furia», som han talar om i en ungdomsdikt,
blivit så mycket vildare. Kontrasten har
blivit allt bjärtare, pendelsvängningarna allt
djärvare, mellan överspänd — »falsk» -—
idealism och omanligt känslosvärmeri (i Tegnérs
klara rationalism fanns ju ett stänk av elegisk
sentimentalitet, som han själv kändes vid och
ansåg sig ha lämnat i arv till älsklingsdottern
Disa) eller till och med krass materialism:
Att det fanns en natt också i denna glada, ljusa själ
torde väl få ha anat. Likväl var där ett mörker på
djupet; ehuru även där en himmelsk gudafläkt svävade
över vattnet. Ingen har närmare kunnat känna Tegnér
utan att hos honom förmärka dessa skiftningar av
ljus och mörker, som kommo och gingo öfver honom
utan all märkbar yttre orsak; emedan orsaken låg hos
honom själv.
I Thorild framställer Geijer, med den
döende antiken som förebild, den andra epokens
slutfas. Likheten med Tegnérkarakteristiken
är i ögonen fallande:
Närmaste resultatet av en sådan period, fullständigt
genomgången, är det andeliga kaos, i vilket begreppet
efterjagar och söker stöd i känslan, känslan åter
svärmande löper undan för all begreppets hållning: ett
tillstånd av obestämdhet, varigenom människan tillika
ställt sig blottad och öppen för strömmen av båda
de världars mångfaldiga olika inflytelser, till vilka hon
hör, nämligen den fysiska och andeliga världens.
Var-före ock en sådan tid plägar på en gång utmärkas av
ett obändigt begär efter sinnlig njutning och
översinnlig gemenskap.
När Geijer i minnestalet frambesvär den
unge Tegnér, den appoloniske drömmaren
på Rämen, som föreföll honom som »ett
naturväsende, såsom en grann fågel, såsom
en genius med glänsande vingar», får man
däremot osökt i tankarna hans av inlevelse
och sympati burna skildring i Människans
historia av den homeriska tidens greker,
prototypen för den första epokens »primitiva»
folk:
Med den grekiska mytologien har hedendomen nått
sin kulmination; ty om den i allmänhet utmärkes
genom ett sammanblandande av sinnligt och andeligt,
liksom hos den uppblomstrande ungdomen skönheten
består däri, att det kroppsliga är så rent och skärt,
att det kan anses som ett adekvat uttryck av det
andeliga, så kan ock den grekiska religionen kallas det
skönas eller den sinnliga skönhetens.
Geijer har länge tänkt över Tegnér i denna
riktning. Man förstår det, om man samtidigt
med det anförda läser hans intryck av Tegnér,
då han 1825, mjältsjukeåret, besökte honom
i Lund, kort innan Tegnér bröt upp för att
tillträda biskopa tet i Växiö:
Han liknar en höstdag med glänsande solblickar mellan
molnen. Men själva hans glättighet emellanåt är ej
välgörande utan har till och med något feberaktigt.
Man känner i hans sällskap, att man står inför en
olycklig människa, och just detta skulle närma mig
till honom (vi ha i själva verket aldrig förstått varandra)
om han tilläte sin själ att i både sorg och glädje få
mer framträda. Nu ser man en än vit än svart fantasis
bilder på ytan.
Tegnér har alltså inte velat ge upp och som
Geijer i Thorild erkänna filosofins bankrutt.
Han har trott sig äga frälsningen inom sig
själv och därmed blivit kvar i den andra
epoken. Så blir i sista hand sinnessjukdomen,
som Geijer, liksom samtiden i övrigt,
saknade vår tids förutsättningar att bedöma
medicinskt och psykoanalytiskt, hos Tegnér
filosofins självslukelse i andra periodens
slutfas, den blir självförvållad och får sin
metafysiska förklaring. (»Så har han i strid med sig
själv och sin ställning både förblivit sig själv
och slutligen förlorat sig själv. Ty den inre
hos honom arbetande kontrasten har
slutligen sönderbrutit hans väsende, och denna
härliga stjärnas ljus skulle släckas i dimman
av en av honom själv med ryslig aning
profeterad inre förvirring.») Den motsättning vi
till sist måste stanna inför blir den
världskulturhistoriska mellan Erosfromhet och
Aga-petro, mellan egocentrisk och kristocentrisk
religion.1
Och ändå närmare går personlighetsfilosofin
här Tegnérs slutöde inpå livet. Det heter i
1 Anders Nygren: Den kristna kärlekstanken genom
tiderna. — Thure Wärendhs teori om
Nattvardsbarnen som uttryck för en definitiv korsomvändelse i
Tegnérs liv vittnar mera om teologiskt nit än
psykologisk inlevelse och jävar inte Geijers tolkning,
fullföljd av Nathan Söderblom och Martin Lamm. — I
Nattvardsbarnen har Tegnér just lagt ner sin färdiga
platonska åskådning, liksom Thorild, samma år, är
dokumentet om Geijers kristna omvändelse. En annan
sak är att Tegnér säkert trodde sig predika ortodox
kristendom i dikten. Tegnérs »gudsbegrepp» växlar
senare följdriktigt med hans stämningar. I en
kärleksdikt som Fågelleken tillber han en mycket blodfull
Eros, men, jag citerar Söderblom: »Håller man sig
till Carlyles definition på religion, att en människas
religion is the chief fact with regard to him, är det så
uppenbart som möjligt, att Tegnérs religion hvarken
är kristendomen eller någon annan religionsform,
hävdvunnen eller själfuppfunnen, utan dikten.»
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
