Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fanny Montan
åldring, som med vemodig betagenhet söker
sig tillbaka till ungdoms- och studieåren,
utan en man i sin fulla kraft som berättar om,
hur han funnit den livsväg, på vilken han
ännu har långt att vandra.
Nu är situationen en annan. Geijer lider
redan av den hjärtsjukdom, som fyra
månader senare skall föra också honom i graven.
Tegnértalet, som lästes upp i
litteratursällskapet av hans son Knut, blev Geijers egen
litterära »svanesång», och jämnt en månad
efter Tegnérfesten skriver han, att han nu
ser tillbaka på sin bana som på en slutad
mission, han har »ingenting att lara, ingenting
att säga mer».
Redan Tegnértalet ger ett starkt intryck av
att vara tillkommet i en sådan
sinnesstämning. Den inledande långa teckningen av
det värmländska landskapet, hänförande i
sin rent homeriska episka bredd och
daggfriskhet, har en annan intensitet än
motsvarande parti i Minnen, även besöket på
Rämen och skogsvandringen med Tegnér
skildras utan kommentarer, med den gamle
mannens klarsyn och styrka i
återupplevel-sen, medan slutpartiets sammanträngda,
innehållsdigra analys, med kompletteringarna i
marginalen, i typisk Geijersk orakelstil,
formar sig till en uppgörelse med hans eget liv
lika mycket som med Tegnérs. Bådas livssyn
och livsväg prövas mot Geijers nu fullt
utbildade personlighetsfilosofi. Det är sin egen
minnesruna lika mycket som Tegnérs, som
Geijer ristar.
På dem båda tillämpas
personlighetsfilosofens utvecklingsschema för individen,
folken och hela släktet, som i olika nyanseringar
möter i all förromantisk och romantisk
filosofi, och som hos Geijer, från och med skriften
»Thorild, tillika en filosofisk och ofilosofisk
bekännelse» (1820) har klart kristen färg1.
I den första perioden, den »sinnliga»,
barndomens eller känslans epok, befinner sig
människan i omedveten harmoni med Gud,
världen och sig själv. Den andra epoken är
den »sinnligt-andliga», ungdomens eller
tänkandets. Människan erfar sig själv som individ
— barnet säger aldrig jag — men hon går
också förlustig gemenskapen med Gud, och
känner sig stå i ett skevt förhållande till
1 Personlighetsfilosofin, mest koncentrerad i de två
småskrifterna Tillägg (1842) och Också ett ord (1846),
men kanske mera friskt improviserad i föreläsningarna
över människans historia (1844), föreligger redan i alla
punkter skisserad i Thorild.
medmänniskorna och sig själv, känsla och
förnuft strida inom henne. I den tredje epoken
sker återföreningen med det gudomliga och
mellan känsla och förnuft, men nu blir
harmonin medveten, inte som i den första epoken,
densamma som djurens. Människan blir
personlighet och hennes religion blir
kristendomen, kärlekens religion.
Thorild »löper», säger Geijer, »ut på ungefär
detsamma, som var och en kan läsa i
Lill-katekesen». Filosofins roll blir hädanefter att
bringa oss att erkänna, att »den naturliga
människan förstår intet av vad till Guds rike
hörer», att »det är henne en galenskap. Hon
kan icke begripat». Den blir ett led i »nådens
ordning», som Geijer uttrycker det:
pro-pedeutik — förberedelse till verklig kunskap,
som är erfarenhetskunskap, erfarenhet av och
tro på Gud i hans högsta uppenbarelse, den
historiske Kristus; »leverne» lika mycket som
lära, kristet liv. Men där den inte sträcker
vapen, blir filosofins, den sinnligt-andliga
periodens, sista stadium ett bollande mellan
försöken att låta tanken förkväva känslan
och så återställa det förlorade
barndomstillståndet eller att med tanke och känsla i
förening nå det gudomliga. Allra sist blir
filosofin, som i Geijers terminologi liksom
begreppet idealism följaktligen får innefatta
både känslans och tankens verksamhet,
samtliga människans »bemödanden att på egen
hand återställa den förlorade enheten», till
självslukelse, känsla och begrepp förtära
varandra.
Men som propedeutik blir självfallet
filosofin lika oundgänglig som förut. Att inte
tänka blir att stanna kvar på den naturliga
människans ståndpunkt, blir att göra sig döv
för Guds kallelse, bibelns synd mot den Helige
Ande. Man kunde lägga i Geijers mun Paulus
ord: »När jag var barn, talade jag såsom ett
barn, jag hade barnsliga tankar, men sedan
jag blev man, har jag lagt bort, vad barnsligt
var.»
Tegnér har däremot inte, menar Geijer,
slagit in på den allom föreskrivna vägen. Till
en början har han alltför länge dröjt att ta
steget in i andra epoken. Först
självreflexionen väcker också »samvetet» — för alla
samma vetande — till liv hos människan, gör
henne till social individ:
Huru fruktlöst det är, att ur ett isolerat
självmedvetande söka härleda den andra, kan man finna redan
därav, att ett medvetande ej finnes utan tankens
reflex på sig, vilket åter ej kan ske utan att en in-
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
