Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers minnestal över Tegnér 1846
pluraliteten av de moderna, med sina (inlärda,
utan-ifrån påflugna) idealer oupphörligt svassande poeter och
författare hava alltid förefallit mig såsom fuskare.
Hade de ögon att se, öron att höra, begrepp att forska,
sinne att fatta, skulle de med blygsel erkänna, att det
verkliga, (det må vara i fysisk eller andlig måtto),
även av det nyktraste förstånd och sinne, endast rent
fattat, så oändligen överstiger deras djärvaste
konceptioner, att dessa blott för den minsta stråle av
en sådan anblick skulle visa sig vara — vad de så ofta
äro — en blå dunst.
Udden mot Tegnér är omisskännelig. Vid
ungefär samma tid skrev Geijer om Tegnér och
Ling:
Emot Tegnér, med vilken man så ofta jämställer honom
är han en Heros — och en gnista av Lings verkliga,
ehuru dunkla eld skulle på ögonablicket till stoft
förtära alla den andres glänsande vattenfärger.
Det sista vittnesbördet är ett brev från 1836,
där Geijer ber Tegnér medverka i ett planerat
litterärt tidningsföretag. Ännu där kan han
inte avhålla sig från att ge Tegnér en gliring
för hans platonism:
Du har ditt eget Hellas, och för öfvrigt hela det poetiska
Universum för din blick — deröfver kan du väl orda
något på lediga stunder, Dig sjelf och androm till
uppbyggelse.
Men även gentemot de ampla lovord, som
i minnestalet komma »Frithiofs sångare» till
del, får man nog vara en smula på sin vakt.
Här gäller detsamma som för
Värmlands-och Rämenskildringen: det är också sina
egna stämningar från det götiska svärmeriets
dagar Geijer återupplivar och inspireras av.
Hans referat av Fritjofs saga — ett litet
mästerverk i och för sig — är närmast
en axplockning ur hans egen och Tegnérs
götiska diktning överhuvud. Geijer talar om
»valkyrians strids- och dödslust».
Valkyrior rida
på frustande hästar
Hell dödsjungfrur hell!
sjunger Sveas skald i dityrambpartiet, men i
Fritjofs saga lyser valkyrian med sin
frånvaro, likaså isblinken, som däremot
återfinnes i Geijers egen inledning till hans Svea
Rikes Hävder. Natursceneriet i Fritjofs saga
är ju värmländskt och närmast återgående på
det leende insjölandskapet vid Näset. Men
Geijers sammandrag för oss verkligen till den
ursprungliga sagans hemvist, »Norges djärva
natur», till »fjällforsens brusande och
havsvågens sorl i den klippiga fjorden», till
»is-blinkens eld på fjällets topp», och ger oss
samtidigt det traditionella götiska
fantasilandskapet.
Det förtjänar också påpekas, att den
indiska sägnen om diamanten, »ljusspridaren»,
två gånger möter i brev från Fredrika Bremer,
ena gången som symbol för de »tankar och
känslor» vännen Böklin »väckt» hos henne,
men andra gången med tillämpning på
Tegnérs poesi.
När allt kommer omkring kanske Fredrika
Bremer ytterst har äran av Geijers berömda
liknelse i talet, och som Geijers
helhetsuppfattning av Tegnér som diktare skulle kanske
ännu 1846 kunna gälla det njugga omdöme
traditionen tillskriver honom om Axel: »en
avbild av Tegnér själv, intet mycket djupt
men en glänsande skön yta».
Ett fattades honom. Det närvarande var hans liv
och lust. Han saknade det slutligen eller kände ej igen
det, och sjönk själv tillbaka i det förflutna.
Föryngringsprocessen i historien var honom förborgad.
Här åsyftas inte blott, som Algot Werin
menar, den »gamle, åderförkalkade och
konservative Tegnér», som avsvor sin ungdoms
jakobinism och blev Karl Johans
vapendra-gare i hans slutfejd mot »pöbelvälde» och
»halvbildning», samtidigt som Geijer gick den
nya tidens krav — på en
representationsförändring och på den nyligen så aktuella
folkskolundervisningen — i möte. Tvärtom, Geijer
utgår just från den tid, då »det närvarande var
hans (Tegnérs) liv och lust», den då han
förklarade sig villig att »utan klenmodighet segla
utmed tidens ström», därför att han då
hoppades på seger inom en överskådlig tidrymd
för sitt statsideal, den franska revolutionens,
som han aldrig övergav, men inte »kände igen»
i 30-talsliberalismen. Säkert har Geijer inte
heller glömt Tegnérs oppositionella hållning
efter Finlands förlust, då Tegnér ensam
vägrade att vända kappan efter de ryssvänliga
vindarna, medan de övriga göterna, med
Geijer i spetsen, anslöto sig till »1812 års»
resignationspolitik, eller året 1817, då Tegnér
i sitt reformationsjubeltal endast hade
indignerat hån till övers för den heliga alliansen,
i vilken Geijer då hälsade förebudet om en ny
kristen era. Inte heller då hade Tegnér kunnat
konsten att »avfalla från sig själv», Geijers
egen ryktbara motivering för sitt »avfall» 1838.
I Tegnértalet rentvår Geijer sig själv från
varje politisk inkonsekvens. Han hade kunnat
se till »vad som verkeligen är och finnes till»,
1812 och 1817 likaväl som 1838.
Ändå vore det naturligtvis alldeles felaktigt
att beskylla Geijer för medveten opportunism
eller att påbörda honom en »dynamisk åskåd-
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
