Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fanny Montan
ning» i modern mening. Den enkla,
kristet-realistiska bakgrunden för hans
historietän-kande och politiska handlande låter sig, om
man gör sig mödan att tränga igenom den
både kaotiska och lärda formen, härleda ur
Thorild. Allt är kärlek eller hat. Allt som
enar är kärlek, allt som söndrar är hat —
Gud är kärleken. Men det ges också föreningar
i hat. Allt som undandrar sig kärlekens
beroende måste ingå under hatets; alla politiska
sammanslutningar, som bära anarkiens
prägel, ha egoismen och materialismen till
drivfjäder istället för den kristna
personlighetsfilosofins sociala motto: intet jag utan ett du
— intet du utan Gud. Och när Geijer i Thorild
skisserar »samhället utan gudomlig helgelse»
har den franska revolutionen fått stå modell.
Geijer tror att Gud måste vara med, när
någonting enar och samlar, därför har han så
svårt att vara »motvallskäring». Men det
gäller naturligtvis, i det politiska livet som eljest,
att lara sig skilja på, var hatet och var
kärleken går fram, och den förmågan förvärvas
inte genom statsrättsliga spekulationer utan
genom »ett rent andeligt liv mitt i världen
och under den livligaste verksamhet».
Med denna åskådning blir Tegnérs politiska
negativism, hans ovilja att gå i flock och
självfallet också hans »hero-worship»
oförenlig. Också Geijer förstår att uppskatta det
personliga initiativet i historien, men blott när
det leder, inte när det går mot strömmen.
Endast så äro hans berömda ord: »Sveriges
historia är dess konungars», att fatta. Tegnér
däremot har genomgående låtit sig ledas av
sin hellenska individualism och intellektuella
självtillräcklighet. Istället för att låta
ut-jämnandets lag ha sin gång, har han velat
föregripa »despotism» med »anarki» och vice
versa. Han levde »på motsatsen emellan det
nya och det gamla». Också Tegnérs
historiesyn blir den andra epokens — platonismens
och inte kristendomens.
Förstodo Geijer och Tegnér varandra?
»Varje snille är praktiskt», säger Geijer i
en aforism, och han har ändå förstått, att den
definitionen passar in på Tegnér lika bra som
på honom själv. Hans omnämnande i
förbigående av den lille parveln »på Brantings
schäs», som läste Iliaden men också »av den
fryntlige gubben berömdes som en särdeles
ferm räknare», är säkerligen inte oavsiktligt.
Med fin intuition har Geijer här känt, hur
Tegnér, som brukade stegra sig, när någon
satte hans duglighet som biskoplig ämbets-
man i fråga, själv ville ha sin naturell
uppfattad.
När den borgerliga realismen bröt in på
trettiotalet, voro Geijer och Tegnér de enda
av de kvarlevande i den romantiska
diktar-generationen — Stagnelius och Vitalis hade
ju ryckts bort, medan ännu romantiken stod
i sitt flor — som verkligen förmådde följa
med och ge sig i kast med den nya tiden och
dess nyktrare uppgifter. Wallin, innerst inne
en blandning av abstrakt
upplysningsratio-nalist och världstrött romantiker, och blott
officiellt en ledaregestalt, sviktade, och
samtidigt som Geijer styr ut på okända vågor,
»ensam i bräcklig farkost», och Tegnér bereder
sig till en kamp som från början är det sjuka
lejonets, drar sig Atterbom skyggt undan till
sin »eremithydda» i »gröna skogen bland
blommor och lärksång». Wallin och Atterbom få
ju också var sin »björnsmekning» i Geijers
Litteraturblad, medan Tegnérs avfall där
berörs på ett sätt som, liksom minnestalets ord,
ändå ger en reverens åt hans konsekvens och
moraliska mod. I Tegnérs »senaste missnöjda
utfarter» igenkänna nog hans vänner, skriver
Geijer, »snarare ett varmt hjärtas förtret över
de oarter, som fastnat sig vid den sak, vilken
hans ungdom och mandom älskat och
försvarat, än en otro eller ett avfall».
Geijer var den ende som förde tidevarvets
kamp till seger i sitt eget liv, men han har
förstått, att Tegnér var lika seg, lika uthållig i
striden som han själv, även om den för
honom ändade i nederlag.
Geijer ser Tegnér som en sentida ättling av
det hellenska, i dess båda faser, det homeriska
och det platonska. Med tydlig syftning på
sig själv talar Geijer på äldre dagar gärna om
den »själens jakobskamp med Gud», som
slutar i seger — och underkastelse. Tegnérs
livslopp blir i Geijers framställning istället en
prometeusbrottning. Men — den grekiska
slutliga Erosförsoningen mellan Människan och
Guden, som även här varit den enda
följdriktiga, har Geijer format om till en
Agape-omvändelse på dödsbädden — för att säkra
Solsångaren, vars själssjukdomsperiod
föregicks av Skaldens morgonpsalm och följdes
av Avskedet till lyran, en salig hädanfärd!
Geijers »slut» är därför, om än aldrig så
välment, estetiskt, moraliskt och
litteraturhistoriskt ett »felslut». Han har själv känt dess
ohållbarhet och därför känna vi tragiken i
hans Tegnérdrama omildrad.
Och det tragiska låg inte riktigt för Geijer.
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
