Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Geijers minnestal över Tegnér 1846. Av Fanny Montan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers minnestal
över Tegnér 1846
I Thorild säger han, att samhällsutvecklingen
»åt sig själv» lämnad, har en »sublimt tragisk
sida» •—• för den som betraktar den »utan Gud»
vill säga. Också hans värdering av Tegnér i
minnestalet är snarare moralistens än
este-tikerns och humanistens. Hans analys har på
alla punkter visat den senare
Tegnérforskningen vägen och har en sanning, som kunde
beläggas med otaliga Tegnércitat, men den
»liberalism» Geijer berömmer sig av i Minnen,
»att låta allt gälla för var det kan gälla», har
sin begränsning, Goethes ord i Faust
Wer immer strebend sich bemüht, den können wir
erlösen,
har han inte kunnat göra till sina.1
»Det ligger en grundtanke i hela min
levnad», skrev Geijer kort före sin död:
skulle jag ge den ett namn, så är den ingen annan än
den så mycket omtvistade personlighetsprincipen, vars
profet jag nästan mot min vilja blivit. Jag menar
därmed, att jag från mig avhållit och avskuggat allt
som kunnat hindra och hämma utvecklingen av mitt
eget innersta väsen. Men detta har ju kommit över
mig, och det bliver mig klart, att vad jag litterärt,
politiskt och religiöst fäktat för, egentligen är denna
min innersta personlighet och dess rätt i den bästa
mening.
Personlighetsfilosofin, »människans
historia», handlar ju egentligen om en enda
människa, Geijer själv, men den har också
en negativ sida. Man skulle kunna säga att
personlighetsfilosofin tagit levande gestalt i
Tegnértalet, att Geijer själv där positivt
förkroppsligar »personlighetsprincipen»,
medan Tegnér blir en inkarnation av allt det
Geijer »politiskt och religiöst», till en del också
»litterärt», »avhållit och avskuggat» från sig.
Tegnér fick tyvärr inte tillfälle att svara.
Men det finns ett yttrande av honom om
Geijer, som, om inte tidsföljden vore den
omvända, skulle kunna sättas som en replik
■—• ödmjuk och värdigt självmedveten på
samma gång — på hela talet. Tegnér har läst
1 »Det fanns från Geijers sida ingen fri sympati
för Tegnér»... »Tegnér har tryckt Geijer», säger
John Landquist. Man kunde lika väl, utan förskönande
omskrivning och på vanligt vardagsspråk påstå att
»Geijer tyckte illa om Tegnér» —• om inte
människoumgänge och filosofi vore ett hos Geijer. Hans
reservation gentemot Tegnér har också, som vi sett, efter
Thorild-omvändelsen något av den »kärlekens dom»,
varom han, efter bibeln, talar i Thorild.
Geijers bibelsällskapstal 1836, förebudet om
hans avfall, där Geijer också fattar ståndpunkt
till den strausska bibelkritiken, vars angrepp
han är övertygad skall sluta som
jakobsbrottningen •—• Geijer anför här den bibliska
bilden för första gången. Aldrig har hans
framtidstro och religiösa optimism tagit sig
starkare uttryck än här. »Helsa Erik Gustaf
rätt hjertligt», skriver Tegnér till Geijers
hustru, »och tacka honom för det herrliga
talet. Lycklig han, som slagit tvifvlet inunder
sig, och lefver på sin egen uppenbarelse.
Alla ha det icke så godt, förtjena det visst ej
heller.»
Tegnér visste med sig att Geijer aldrig
tvivlat så som han, därför såg han med
skepsis på Geijers fasta tro på att
uti djupet bor, som uti himlen Gud.
Hade han rätt? Var den självbedrägeri?
Skulle den ha bestått provet också av de
stormar, som nu rasa över våra kontinenter
och världshav? Att söka besvara den frågan
vore naturligtvis löjligt och ohistoriskt. Men
så mycket är säkert: Geijer gjorde sig inga
illusioner om ett kommande fridsrike på
jorden. Hans »fullkomliga samhälle» inträder
först då »tiden löper tilbaka i sig själv och
blott är uti evigheten»:
Livet, historien är söndringsprocessen. Det goda,
prövat i striden, uppträder alltmer i sin rätta natur. Det
onda, allt mer upptäckt i de förklädnader, det
mänskliga väsendet kan antaga, måste och allt mer framträda
i sin egentliga art och verksamhet. . . Den eviga freden
ha några filosofer ännu framställt för tidigt, då de satt
den vid historiens ända. Historiens sista akt låter oss
ej förvänta något sådant, utan snarare det största
av alla krig.
Geijers siade fridsrike, Tegnérs diktade
Försoning är deras »arv som förpliktar» till
oss nu levande svenskar, våra efterkommande
och världen genom oss. Men förverkligandet
skall ske i en anda som är syntesen av
Eros och Agape, tvivel som blivit tro, tro
som själv tvivlat ända till förtvivlan och
därför inte står olustig, dömande,
handfallen eller medlidsamt oförmögen inför otron
och cynismen. Endast en sådan tro, en
sådan kärlek kan förflytta berg — hjälpa
tvivlare till tro, driva ut demoner, böta
besatta, omöjliggöra krig.
271
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
