Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
skisserna i »Höstlig bastu» är stor och
gripande dikt.
Debutanten Göran Schildts läromästare är
Aldous Huxley, Pirandello och framför allt
André Gide — detta säger ju mycket om
Schildts allmänna inställning. Hans bok
»Ön-skeleken» hyllar en hänsynslös individualism
— den är en negativt färgad reaktion mot den
kollektivanda och offervilja som kriget alstrat.
Den är ett vittnesbörd om att tiden är inne
då individerna åter börjar kräva sitt efter
den starka anspänningen av viljan till offer
för kollektiviteten. Denna motsättning mellan
kollektivism och individualism talar ur det
ganska groteska faktum att Schildts alter ego
skildrar Capris sorglösa lyxmiljö och berättar
ett kärleksäventyr i filmstil vid en sprakande
kamin i en bunker vid fronten på Karelska
näset under vinterkriget 1939—40.
Schildts berättelse rör sig i två plan. Det
ena är den litterära ramen, samtalet mellan
»Författaren» och hans vän. Det andra är den
inlagda historien om det kärleksäventyr, som
Johan Svantesson i Mario Leonis förklädnad
upplevt på Capri med den unga svenskan
Lena von Mareken. Denna kärlekshistoria är
en liten bagatell, som författaren behandlar
med den ironiska överlägsenhet episoden
kräver. Ja, han tar det alltför nonchalant, han
tröttnar i slutet på leken med sina
marionetter och låter den förklädda hjälten
plötsligt som genom en fallucka försvinna ur
berättelsen. Läsaren känner sig en smula förbryllad
inför författarens romantiska ironi.
Det värdefulla i »Önskeleken» är de
moralfilosofiska och estetiska meditationer, som
författaren och hans vän fördjupar sig i under
dialogen ute vid fronten. Samtalet rör sig
kring förhållandet mellan diktaren och hans
gestalter och kring det motstridiga i
människans personlighet, motsättningen mellan det
inre jaget och de yttre roller hon spelar.
Schildt ger även en analys av skönhetens
väsen och den estetiska betraktelsens natur.
Han kommer slutligen också in på frågan om
personlighetens lust och rätt att förverkliga
sina universella möjligheter. Detta sistnämnda
är ju ett tema, som så ofta sysselsatt Gide,
diktaren, som är en moralist ända in i sin
immoralism.
»Önskeleken» är ett spirituellt filosofiskt
kåseri av en mycket intelligent person. Schildt
har emellertid alla betingelser att kunna skapa
verk av tyngre halt än denna dialektiska lek
med ideer och gestalter. Han har en skarp
analyserande förmåga, han behärskar suveränt
den litterära tekniken. Göran Schildt är en
son till Runar Schildt. Denne var ju till en
början författaren till »Den segrande Eros» och
»Asmodeus», men blev inom förloppet av
några få år skaparen av »Rönnbruden»,
»Hemkomsten» och »Den stora rollen». Analogt kan
man också hysa de största
framtidsförhoppningar för Göran Schildts del. Det kräves bara
att han vågar lägga in mera allvar i sitt
författarskap.
Alldeles fri från hänsyn till aktualiteterna
är R. R. Eklunds »Liten drömmarpilt», en
intim skildring av författarens barndomsår.
Liksom i diktsamlingen »Det unga ögat» har
han i den nya boken fångat en verklighet, så
daggfrisk, färgstark och underbar som den ter
sig endast för omedelbara barnasinnen •—■ och
för diktaren.
Edgar växer upp i ett fattigt hem i en
österbottnisk småstad vid kusten — det är
Nykarleby som avses. Hans far och mor är av
allmogehärstamning. Fadern har en liten affär
i staden, men dör redan i unga år. Modern
stretar och knogar med sin butik och sina
inackorderingar för att hålla familjen uppe.
Hennes affär förmår likväl inte hävda sig i
kampen med konkurrenterna, som begagnar
mera smarta kommersiella metoder än hon.
Rörelsen blir småningom allt mindre och
mindre. Edgars barndomsår blir sålunda
märkta av försakelser. Det
underlägsenhetskomplex, som detta alstrar hos honom, skärpes
av att han är vek till sinnet och svag till
kroppskrafterna. Han fruktar det sällsamma
och obekanta, som tillvaron gömmer på. I
sitt innersta bär han på något av pietismens
ängslan för Synden. Han blir en särling, en
brådmogen självanalytiker, som undflyr sina
jämnåriga och helt uppgår i sina grubblerier
och fantasier. Hans sinnesintryck är
utomordentligt skarpa. Särskilt har han en starkt
visuell fantasibegåvning; ett vittnesbörd
härom är de synbilder, som uppenbarar sig för
honom på kvällarna före insomnandet.
Det är en diktare, som växer fram ur
skolpojkens reaktion mot verklighetens fattigdom.
Edgar vet också själv mer än väl sitt värde.
Bakom skyggheten och bortkommenheten
finns det en djup fond av självmedvetande.
Hans vekhet och fruktan slår över i övermod,
t. o. m. i grymhet. Han har både gadd och gift
när fara hotar och främmande människor
tränger sig alltför nära de murar hans noli me
tangere-attityd rest omkring honom.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
