Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
producent, en sjuksköterskefilm med annat
syfte än billig romantik och rafflande
operationsscener. Den vill skildra yrket med dess
hårda krav och säregna lockelse, men angriper
också dess traditionella, överdrivet rigorösa
disciplin med smak av klosterliv och puritansk
moralism. De tysta segrarna berättar om
kvinnorna i arbetstjänsten under kriget, deras liv
i fabrikerna, i den nya kollektiva
gemenskapen, med dess anpassningssvårigheter och
ny-erövrade möjligheter. I filmen betraktas denna
utveckling förhoppningsfullt som ett steg mot
förverkligad demokrati, mot fördjupad folklig
samhörighet.
Amerikanerna har i stor utsträckning
specialiserat sig på krigsfilmer, ofta på en gång
hårdhänta och naivt sentimentala, med kriget
behandlat som äventyrsmaterial och det hela
rikligt bestruket med propaganda. Sahara, en
av genrens bättre företrädare, visar en
amerikansk stridsvagn som råkar vilse i öknen efter
Tobruks fall. Sökandet efter vatten, kampen
mot sandstormen och slutligen den mirakulösa
segern över en hel tysk bataljon medger
framför allt en rad soldatstudier, där
huvudvikten läggs vid nationalitetsolikheterna; bland
annat ställs en hjärtans hygglig italienare i
motsats till en utmanande självhärlig tysk.
Sanden gnistrar, rinner och viner
välfotogra-ferat kring stridsvagnen och männen.
Handlingshjälten med de strama läpparna är här
som i flera andra krigsfilmer förre
gangster-specialisten Humphrey Bogart, ett tecken så
gott som något på den allmänna
äventyrsromantikens omläggning i Amerika. Bogart
förekommer som styrman i De anföll i
gryningen, duglig och orädd men litet oansvarig
med sina vanskötta tänder och sitt vårdslösa
umgänge i hamnarna med sprit och kvinnor.
Nu blir han gift mellan torpederingarna och
övertar kaptensansvaret under en
konvoj-färd till Murmansk med våldsamma strider
mot ubåtar och störtbombare. Den utvändiga
realismen i dessa krigsyttringar är betydande,
men den saknar alltför mycket innersida.
Propagandistiskt använder sig filmen skickligt
av dragningen till faran, den yttersta
påfrestningens fascination.
Från kriget mot Japan har en grupp filmer
hämtat sina motiv. Rapport från Guadalcanal
skildrar helt oromantiskt svårigheterna och
vedervärdigheterna i en
landstigningsopera-tion mot japanerna med deras lömska och
dödsföraktande stridsmetoder. Man undrar
bara om framställningen är sakligt riktig:
amerikanerna förefaller alltför handikappade
i fråga om utrustning, utbildning och
understöd. Tydligen vill filmen vara en varning mot
överdriven amerikansk nonchalans.
Bataan-patrullen håller sig till en koncentrerad
krigsepisod, där en hoprafsad patrull ska hejda
japanerna vid en ravin och stannar på platsen
till sista man. De brokigt individualistiska
soldattyperna är behandlade med hårdkokt
stilisering, kanske delvis för att avleda
uppmärksamheten från den mycket tydliga
heroiseringen. Vi hälsa livet visar några
sjuksköterskors upplevelser under djungelkrig och
förtvivlade reträtter: verkliga helvetesglimtar
omväxlande med frikostigt utportionerade
kärleksmöten. Mera följetongsmässig är
kinafilmen Det brinner i Östern med en skara
kinesiska studentskor och en kallhamrad
amerikansk oljeagent i sammanstötning med
japanerna. Commandos, som rör sig om Norge
under ockupationen, är mera välvilligt
amatörmässig än övertygande verklighetspräglad.
En plats för sig intar Klockan klämtar för
dig efter Hemingways roman från spanska
inbördeskriget. Med sin utökade längd och sin
tättknutna kontinuitet är det en massiv och
vägande film, utan att dock äga någon större
konstnärlig originalitet; den anhopar och
breddar ut snarare än förnyar. En viss
svaghet finns hos de egentliga huvudpersonerna,
den amerikanske frivillige och den unga Maria,
vars kärlekshistoria blir rätt ovidkommande;
både Gary Cooper och Ingrid Bergman
kommer litet vid sidan av sina roller. Oväntad
must och kraft, vildhet och glöd finns däremot
hos partisanbandet: den brutale ledaren som
blivit feg och opålitlig, hans ståndaktiga,
rivande kvinna, den håle, fladdrige zigenaren,
den stråtrövarpampige EI Sordo och de andra,
alla skäggiga och tunga, med mycket
sammansatta lidelser. Där ger sig också regissören,
Sam Wood, tid med en nyansrik, långsamt
sugande människoskildring som verkligen är
i Hemingways anda. Filmen har också ett
par händelsekulminationer av yttersta
spänning, dels EI Sordos rasande kamp mot
övermakten på en bergstopp, dels den avslutande
striden om bron, som i sista ögonblicket blir
sprängd för fiendens stridsvagnar.
Bergsscenerierna är ofta skönt fantastiska mitt i
den kolorerade naturalismen, och i grottan
får gestalter, ansikten och föremål något av
det gamla spanska måleriets mörkglödgade
färg. Politiskt är filmen högst diskret och
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
