Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l m k r ö n i k a
Av Artur Lundkvist
JL^TT välkommet inslag i senaste tidens
repertoar har de engelska filmerna varit.
Engelsmännen har under kriget sakta men
säkert funnit en egen filmstil, med
utgångspunkt i reportaget, den dokumentariska
verklighetsskildringen. Det har blivit en rad både
sakliga och levande framställningar av
människor och förhållanden i det samtida England,
jämförelsevis intellektuellt hållna och ändå i
bästa mening folkliga, inte okritiska även när
de tjänat propagandaintresset: i det hela
ovanligt förnuftiga och tilltalande filmer.
Visserligen har de saknat bländande
egenskaper, har varit mera nyktert trivsamma än
förföriska, fantasistarka eller intensivt
dramatiska; därvidlag har amerikanerna fortfarande
övertaget, om än ofta till priset av en
utpräglad vulgaritet och en förolämpande
nivåsänkning.
Värdefullast av dessa engelska filmer är
De stängda portarna efter en roman av Walter
Greenwood, som även står som filmens
producent och tillsammans med regissören,
den mycket löftesrike John Baxter,
åstadkommit en social människoskildring av
imponerande ärlighet, kunnighet och konsekvens.
Förlagd till en dyster fabriksstad under krisen
kring 1930 ger filmen en övertygande bild av
vissa folkgruppers instängdhet i den miljö där
de blivit födda, deras hopplösa kamp för en
människovärdig existens, för en smula glädje,
framtidshopp, naturkontakt. Det är de unga
i en sådan hårt strävande familj som ställer
kraven, i kontrast till föräldrarnas redan
färdigbildade resignation och halvmedvetna
identifiering med de rådande förhållandena;
sonen vill ha en snygg kostym och en egen
flicka, dottern vill bort därifrån för att försöka
skapa sig ett innehållsrikare liv. Filmens
miljöstudium är inträngande och psykologin
i vardagsinfattning vittnar om stor
förtrogenhet. Man får morgnarnas olust och brådska,
tristessen som driver männen in på krogarna,
kvinnorna som pantsätter sina tillhörigheter
för att få till några supar i hemlighet,
kapplöpningsvinsten som gör ynglingen till
semesterfirare såsom i en hisnande dröm av
nöjesfält och lyxliv, motsättningen mellan föräld-
rarnas övertagna borgarmoral och dotterns
bittra erfarenhet av samhällets ekonomiska
tvångsmönster (ett lätt sentimentalt inslag är
här att fadern och brodern ska ha den utstötta
att tacka för sina räddande anställningar).
Den sociala kritik filmen rymmer har säkert
fortfarande betydande giltighet och ter sig
som krigsperiodens beslutsamma krav på
efterkrigsvärlden.
Mera i vanlig mening underhållande är den
av Anthony Asquith regisserade Han kom
som en främling, en vettig och oefterhärmligt
engelsk film. Den ägnar sig åt verkningsfull,
självironisk kritik av den engelska traditionen,
formaliteterna, de heliga nationella vanorna
och fördomarna. Det sker i anslutning till en
ung sovjetrysk ingenjörs besök i London i
viktiga och brådskande uppfinnarärenden.
Han är en ideologiskt rätlinig, tråkigt
konfektionsklädd, på ytan strävt allvarlig men i
grunden naiv och hjärtlig man, vars
bestörtning, irritation och förvirring är mycket
uttrycksfull. Så småningom upptäcker han dock
att det under traditionshöljet finns oförstört
liv, ett slags målmedvetenhet och rentav
effektivitet. Det trevliga med den engelska
ritualismen är här att den så öppet
genomskådar sig själv, vilket kanske inte alltid är
fallet i verkligheten. Personutformningen är
mycket skicklig, främst Laurence Oliviers
oförlikneligt träff säkre sovjetryss, men också
den gamle stiltrogne båtbyggaren med sin
tidtabellshobby och den typiskt
sammansatta, behärskat intensiva överklassflickan.
Leslie Howard gjorde en förnämlig insats
på den engelska hemmafronten med en rad
filmer som han producerade, regisserade eller
spelade i. Spitfire är hans äreminne över det
berömda jaktplanets skapare, R. J. Mitchell,
som Howard gör till en utvändigt stillsam
men på sitt område sällsynt outtröttlig, djärv
och förutseende man. Sju flickor lär vara
Howards sista regiarbete, en film om de
engelska kvinnornas insats i
krigsansträngningarna, vid luftvärnsbatterier, som
lastbilschaufförer och annat. Det är fin
observationspsykologi och mycket litet
beredskapsdeklamationer. Kvinnor i vitt har Howard som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
