Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
vitas alltför genomskinliga syften; de många
goda artisterna får därför aldrig göra sig
gällande i full konstnärlig och psykologisk
frihet.
En oberoende fransk film finns att anteckna:
En kvinna försvann, gjord av Jacques Feyder
i Schweiz, med Françoise Rosay i flera olika
roller. Hon är den tröttnande skådespelerskan
som samtidigt finner sig överflödig som moder;
hon är den underliga, härsklystna gamla
tjänarinnan på en bondgård; hon är en
pladd-rande, flammande svartsjuk italienska som
lever på en pråm. Hon visar här som aldrig
förr sin konstnärliga mångsidighet och sin
alltjämt oförminskade vitalitet. Ett par av
episoderna är även som film i bästa klass,
präglade av Feyders fina bildsinne och fyndiga
berättarbegåvning.
Harry Baurs båda sista filmer är däremot
tillkomna under beroende. Ungkarlssynder har
många hållbara franska egenskaper: oförställd
realism, åtskillig ironi och ett stänk poesi, både
över personer och miljöer. En mans sökande
efter sina okända utomäktenskapliga söner
för honom till olika folkkretsar: en
arbetar-restaurang, en enklare teater, ett tivoli med
en depraverad höjddykerska, ett unket
barnhem med grym disciplin. Det är en rundtur i
samhällets folkdjup som man följer med spänt
intresse, vilket dock slappnar inför
avslutningens moraltillämpning: den hjärtnupne
rike mannen som spelar pappa åt
barnhemsungarna på sitt slott. Är Baur jämförelsevis
dämpad i denna roll spelar han i stället ut för
fullt i den tyska Slutackord, en högtravande
film om en musikers senkomna passion, hans
lidande i fängelse, hans ensamhet och slutliga
triumferande symfoniskapelse. Filmen
förflyttar sig i ansatser mellan våldsamt
upptornade kulminationer, där förlopp, bildspråk
och musik på ett ganska märkligt sätt
samverkar. Baur lämnar ut sig så hänsynslöst och
skakande att det nästan överskrider konstens
gräns: verkar till hälften en mänsklig ruin,
ännu uppfylld av vulkanisk lidelse.
Ett par tyska filmer har lockat med en
färgläggning mera pastellaktig än den
amerikanska. Münchhausen är en påkostad
äventyrsfilm, där tyvärr fantasien förtorkat och
tyngts till jorden av den överdrivna
utstyrseln. Ett turkiskt harem har blivit bra tråkigt,
under det en rysk marknad och ett besök på
månen är saftigare. Näckrosen är en utdragen
hembygdsnovell, menlöst balanserande en
konflikt mellan den kringfarande
musikkonstnären och den troskyldigt jordfasta
borgar-dottern. Filmens skönhet och stämningsvärden
står ungefär på de kolorerade vykortens nivå.
Den numera tillbakasatte ryske
mäster-regissören Eisenstein har framträtt med
Storm över Ryssland, ett historiskt spektakel
om en rovgirig korstågshär som blir stoppad
framför Novgorod av en folkarmé och slagen
i spillror på Peipussjöns is. Parallellen med
aktuella tilldragelser är tydlig, men lär
förvånande nog vara en produkt av marxistisk
spådomskonst, eftersom filmen ska vara gjord
före kriget. Den starka stiliseringen med
bildrörelsen förlagd uteslutande till montaget
verkar ortodox expressionism men ger en del
originella effekter. Bäst gör sig detta maner
i satiren över rovfågelsaktiga korsriddare och
deras groteska prästerliga medlöpare.
Av de senaste svenska filmerna skulle man
vilja nämna Tåg 56 som den mest lyckade.
Den är väl förankrad i en svensk yrkesmiljö,
järnvägen, och förenar ett uttrycksfullt
bildreportage från denna miljö med
människostudier som verkligen hör dit. Lika bra som
Anders Henrikson skött regin har han
genomfört sin plikttrogne, fantasilöse lokförare som
bara lever för sina tåg och svälter ut sin unga
hustrus känslor. Psykologin håller dock inte
riktigt under den dramatiska konflikten med
otrohet och förgiftningsförsök. Den tilltagsne
pojkspoling som får spela syndabockens roll
blir slutligen offer för en anhopad moralsadism
som något misspryder filmen.
Det saknas bärande linje i Rune Lindströms
och Gustaf Molanders filmversion av Kaj
Munks Ordet. Den paradoxala blandning av
tvivel och tro, världsligt och kristligt som
eftersträvats har inte slagit så väl ut;
folklivsskildringen med traditionellt komiska
inslag tar också bort en del av innebörden i
stycket. Den sinnessjuke Johannes hör liksom
hemma i ett annat sammanhang, och
uppväckandet av den döda blir inte den starka, centrala
seen som hade fordrats. Men är det ett
ofullgånget, osammanhängande verk har det också
en inre sammansatthet som är dess förtjänst:
det är inte bara en enkelt problemfri predikan.
Hasse Ekman har efter ett par
misslyckanden åter visat sin talang i En dag skall gry,
född ur samarbete med Sven Stolpe, Filmen
kombinerar ett kriminalinslag med det nu
pågående finska kriget, den har framför allt
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
