Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Van Gogh och Josephson — ännu en gång. Av Carl Nordenfalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Nordenfalk
nisternas aldrig. Det verkar nästan som om
de svenska och de franska opponenterna
levat i skilda världar, ovetande om
varandras existens.
Och ändå är detta icke hela sanningen.
Det har funnits »underjordiska» kanaler
mellan de franska och åtminstone vissa
av de svenska opponenterna, kanaler vilkas
existens vi oftast endast kunna sluta oss
till av tillfälliga indicier. Det gäller särskilt
om Karl Nordströms dukar från åttiotalet
att de trots sin allmänna »Grez-stil» ha en
tillsats av impressionism i kolorit och
ljusbehandling. Den 1884 signerade duken
»Vid trädgårdsmuren» i Fürstenbergska
galleriet har i sin huvudklang av gulvitt,
blått och blågrönt ett omisskännligt
sammanhang med Sizleys och Pissarros
färgskala. Bland sina kamrater gällde också
Nordström för »impressionisten» par
préférence. Birger visste säkert vad han talade
om, när han i ett brev till Fürstenberg av
den 4 januari 1884 förfäktade, att Karl
Nordström gjorde rätt i »att tillsvidare
uppehålla sig i sina själsfränders högkvarter,
uppe på butte Montmartre, bland
luminanster, impressionister och intransigeanter».
Även i Josephsons måleri förekommer,
som redan Karl Wåhlin närmare utrett,
tydliga ansatser till impressionistisk
streckteknik och färgsönderdelning — man tänker
särskilt på intryck från Renoir. Tyvärr har
den duk, som av samtiden betraktades som
Josephsons djärvaste försök i den
impressionistiska stilen, försvunnit, en »skuggartad
framställning av en gård i Spanien med en
spinnande katt» (G. H. T. 15 mars 1894)
målad vintern 1881/82. Man rycker också
onekligen till, när man läser i Georg Paulis
första minnesskildring av parisersvenskarna
att Josephson i början av åttiotalet suttit
modell för Gauguin till ett litet porträtt i
format ca 25 X 25 cm. »Gauguin var då
impressionist och den svartskäggige modellen
målades därför ultraviolett i blond tonart.»
Josephson och Gauguin ha alltså under
seansen suttit mitt emot varandra och, det
torde man kunna ta för givet, bytt åsikter
om den moderna konsten. Vem skulle ha
kunnat ana något sådant, om man bara
känt Josephsons målningar och brev?
Kanske är det mera än en tillfällighet att
Josephson på våren 1886 hyrde ateljé på rue
Clauzel, samma gata på Montmartre där
»pappa» Tanguy hade sin av
impressionisterna frekventerade färghandel och där
deras alster funnos till beskådande i
skyltfönstren och i det inre av butiken. Det är
under sådana förhållanden frestande att
tänka sig att det var hos Tanguy som
Josephson tillhandlade sig de tuber, ur vilka
han kramat det underbara röda till mattan
på »En skandal i societén», den av
Fürstenberg beställda målningen, som Josephson
just vid denna tid hade under arbete.
En annan »underjordisk» förbindelse med
den moderna franska konsten, varom
Josephson själv icke nämner ett ord, är hans
förhållande till Théo van Gogh. Det
framskymtar, som jag redogjort för i en
tidigare artikel i denna tidskrift (årg. 52, 1943,
sid. 123 ff.), i Vincent van Goghs brev till
brodern. Omständigheterna äro följande.
1. I slutet av december 1884 har Théo
skrivit till Vincent och berättat om en
målning av Josephson, som han fått mottaga
och som föreställde »en ond ande som lockar
människorna i avgrunden» —
Näckenmo-tivet.
2. När Salongen öppnats på våren 1885
har Théo berättat för Vincent att
Josephsons målning blivit refuserad. Detta veta
vi var fallet med den sista
Näcken-versionen, friluftsmålningen »Strömkarlen».
3. Av Josephsons egna brev erfara vi,
att han före sin avresa från Paris (i jan.
1885) deponerade »Strömkarlen» hos en
förgyllare, där den skulle få stå till dess det
blev tid att lämna in den till Salongen.
Av dessa premisser föreföll det naturligt
att sluta att »förgyllaren» i själva verket
var Goupils konsthandel, som vid denna tid
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
