Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O fera- och konsertkrönika
ren tillfälle att spela på ett rikare psykologiskt
register.
Nog utvecklade Brita Hertzberg sin
mimiska talang när det gällde att åskådliggöra
Unns — dock oundvikligt teatraliska •—■
kastningar mellan spotskhet och plötsligt
röjd kärlek till Berg. Men först sedan hon i
andra akten fick bli okomplicerat hängiven
kunde det komma riktig trovärdighet över
framställningen, som främst blommade i
sången, inte minst vid de Isoldeliknande
ställena. Problemynglingen Törd — ja, inte
blev han mindre problematisk genom Set
Svanholm som ej gjorde något för att dämpa
de redan i partituret till övermått
föreskrivna fortenyanserna. Något av hetsad
Siegmund, något av »den rene dåren» i
Parsifalstil, men också mycket av imbecill
hysteriker — detta blev, i överensstämmelse
med librettistens och komponistens förenade
porträtteringskonst, det kuriösa
scenisk-musi-kaliska helhetsintrycket, varmed mycken
grann, välljudsrik sång hade svårt att försona.
Artister som Irma Björck och Sigurd
Björling lånade sina apparitioner och röster åt
och gjorde -— som det heter ■— vad som göras
kunde av sina respektive uppgifter som
Gudrun och Ingmar. Sångerskan hade
begåvats med psalmen och några varma
tonfall i slutbilden. Sångaren, som både i första
och sista akten måste sjunga beskedligt om
hämnd, fick klinga riktigt ut först vid
sorgesången i slutet. Gurli Lemon-Bernhard och,
vid någon senare föreställning, Florence
Widgren — ett nytt namn — som voro
försångerskor i första scenbildens visa, lät här
bägge två friskt behagligt, med lätt
tonan-givning i den trallande koloraturen.
När »Fredlös» förtjänar kallas för en god
föreställning betyder det också att Nils
Grevillius som dirigent visade sig intresserad,
såsom han brukar vara inför ett partitur som
kan klinga. En vansklig uppgift hade Ragnar
Hyltén-Cavallius i betraktande av librettons
många svaga punkter. De (kvartettens
löjlighet t. ex.) kunde ej trollas bort, men regin
gjorde vad den kunde för att låta
uppmärksamheten koncentreras på de musikaliska
värdena. För övrigt sågs med nöje en del
gammalt och fornt verkande fyllnadsgods, såsom
jullekarna i första akten.
Ett hedersomnämnande förtjänar Bo
Beskow -—• en av Operan ej förut anlitad
konstnär -— för dräkter och dekorationer som
utförts efter hans skisser. Det var ■— för att
begagna Reinhardts raljerande uttryck vid
ett besök på Intima teatern -— några i hög
grad »vinterbonade» dekorationer som
visades i första aktens bilder. Men detta var ej
något fel i denna vid midvintertid
begynnande medeltida opera med sin kontrast
mellan storbondefolket och de fredlösas miljöer,
och de gjorde sig väl, dessa blockhusliknande
interiörer av stadigaste virke. Primitivt
imposant, med inslag av hedniskt, bredde
sig Bergs stora stuga eller rättare sagt hall
med sina något röksvärtade väggar, med
takstolens vikingamässiga drakskeppsornament,
den halmflätade takkronan, den blodröda
baldakinen över julbordet och de arkaiska
väggbonaderna. En utomhusdekoration av
god verkan var också den från Unns gård
— i sista akten — sedda vyn med bulligt
bohuslänska klippor och vikens vatten
som båda blev medier för det känsligt
skiftande gryningsljuset. (Den vid premiären
mindre lyckade soluppgången blev senare
neddämpad.) Mot den realistiska stilen i
övrigt bröt sig endast andra aktens
skogsdekoration vars utsikt över stiliserade
orange-lysande trädtoppar smakade något av
exoti-serande expressionism; dessutom hade de
båda fågelfrias gömställe mer tycke av något
slags sentida bunkerkonstruktion än av den i
novellen omtalade jordkulan.
Ett särskilt hjärtligt mottagande kunde
premiären på »Fredlös» glädja sig åt eftersom
den ingick i Svenska tonsättarföreningens
jubileumsfirande i november. Den egentliga
operapubliken intresserar sig mindre för
nyheter, och beklagligtvis är den särskilt
kallsinnig om kompositören råkar vara svensk.
Låt vara att »Fredlös» inte är något
mästerverk, så är detta första musikdramatiska prov
av en sedan länge aktad tonsättare ett verk av
musikalisk kvalitet. Kanske Oskar Lindberg
en annan gång finner en bättre text med stöd
av vilken han kan tillgodogöra sig de genom
detta framförande vunna erfarenheterna.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
