Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
nyinstuderade föreställningar som oftare och
mer talrikt besökta kommit hela spelåret till
godo. Det har, med kanske jämställd
publikframgång men med skiftande konstnärliga
valörer, varit »Brudköpet», »Eugen Onegin»
och »Barbararen i Sevilla».
Brudköpet —■ en missvisande titel som borde
utbytas mot »Den sålda bruden» eftersom det
är därom pjäsen handlar — har förut just
inte kunnat rosa marknaden i Stockholm.
Ej fällt tjugo gånger hade operan nu getts
sedan den 1894 togs upp här, redan två år
efter den internationellt avgörande
framgången på musik- och teaterutställningen i
Wien. Efter en Konsertföreningskonsert i
Auditorium där Brudköpets mest kända
nummer, uvertyren, hade spelats hörde jag
Peterson-Bsrger med ogillande berätta att
»Stockholmskritiken» (som han nämnda år
ännu ej själv tillhörde) hade orsakat operans
fall. Som ofta är fallet med generella
beskyllningar var även denna obefogad, såsom
jag funnit vid ett studium av dåtida tidningar.
Nästan efter hela linjen var bedömandet
av verket varmt erkännsamt, även om en del
»longörer» samt betänkligt svaga punkter i
rollbesättningen påtalades. Uteslutande
herostratisk var den ryktbarhet en recensent
(i det dåtida Svenska Dagbladet) vann
därigenom att hans kuriöst hätska och
underhaltigt stiliserade »kritik» föranledde
operaledningen till en protest som blev publicerad
i samtliga tidningar. Att operan sades vara
»tråkig, rent av gäspretande ledsam» kunde
tas för tecken på tillfällig indisposition hos
bedömaren, men när bl. a. uvertyren gav
denne »intryck av studentspex» borde
kammarherre Burén och alla hans kapellmästare
och regissörer ha insett det onödiga och alltför
ärofulla med en gensaga. Det är nog också
den som gett upphov till legenden om detta
första framförande.
Vid minnet av det där uttalandet i
Auditoriums korridor blev jag förvånad när jag
läste märket P.-B:s ■—- från den övriga
»Stockholmskritiken» avvikande — egen recension
vid »Brudköpets» nästa framförande här,
våren rg28. Namnen Forsell och Blech gjorde
naturligtvis sitt till att denne kritiker i
reprisen såg »en utgrävning, lika svårbegriplig
och verkningslös som det allra mesta teatern
numera företar sig på inrådan av sin Berlinske
kapellmästargäst». Vidare: »Smetanas
halvoperett ’Brudköpet’ senteras ännu inom
Tysklands mera småborgerliga och efterblivna
kretsar, men i Stockholm lär nog ett så
pjoll-rigt, naivt och klent hopkommet teaterstycke
inte intressera mera nu än för 35 år sedan, då
man gjorde ett försök. Några muntra tjeckiska
rytmer här och där förmår ej påverka
totalintrycket, några Mozartanklanger,
uppblandade med försämrad »Martha »-sentimentalitet
ännu mindre.» Även när operan något senare
samma säsong tack vare en ensemble från
nationalteatern i Prag och under ledning av
Otakar Ostrcil fick ett i de flesta avseenden
hittills oöverträffat, adekvat nationellt
återgivande erinrades samma kritiker
fortfarande över allt mer om Flotows »Martha»
än om »Böhmens vackra skogar och dalar».
Varken alldeles förintande eller
missvisande är jämförelsen med den mecklenburgske
godsägarens inte så föraktliga verk. I det
ena fallet en tysk, i det andra en tjeck som
båda, utan uppgivande av nationella drag,
visade viss stilistisk anslutning till fransk
konversationsopera. Men längre sträcker sig
knappast likheten. Nog är det fel på
luktsinnet hos den som ej förnimmer skillnaden
mellan »Marthas» romaneskt blandade
bonde-och aristokratmiljö och »Brudköpets» trots
romantiseringen genuina bönder och
ingenting annat än bönder.
Påträngande är ej det nationella elementet i
Smetanas opera. Tjeckerna äro de mest
västerländska slaverna. Visserligen ha de aldrig
precis älskat sina tyska grannar. Det finns en
tjeckisk folkvisa där en moder anstränger
sig för att finna alla fel hos den kvinna som
sonen vill gifta sig med: hon är skrikig, hon
är slösaktig, hon dricker och — till sist denna
avgörande invändning — hon är tyska! Inte
desto mindre har den tjeckiska folkmusiken
-—- såsom några av Smetanas biografer,
tjecken Zdenëk Nejedly och den specielle
folkmusikkännaren Julien Tiersot utvecklar —
kommit att i hög grad likna den som sjungits
och spelats hos de folk, främst det tyska,
varmed böhmarna sedan sekler tillbaka varit i
närmaste beröring. I motsats redan till
slovakisk och i ännu högre grad till rysk
musikalisk folklore präglas tjeckiska folkvisor
och folkdanser av västerländsk tonalitet,
vanligt dur och moll, särskilt det förra, och
formen är den regelbundet periodiserade liedens.
Även den som saknar förstahandskunskap
om tjeckisk folkmusik vågar dock förutsätta
att språklig tjeckisk melodi haft
differentierande inverkan på den musikaliska.
Då nationalfärgen i »Brudköpet» ej direkt
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
