Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
köpet». Utom Lortzing — mindre Flotow! —
och Mozart svävar ibland något av Weber och
inte minst Schubert över denna i all sin
rytmiska bestämdhet charmfulla musik. En
svensk åhörare kan ibland erinras om August
Söderman, vilkens mästerverk för manskör,
»Ett bondbröllop», utgavs två år efter det
»Brudköpet» 1866 haft sin urpremiär i Prag.
Det är somliga melodivändningar och somlig
blond harmonik — t. ex. speciella klangfagra
utnyttj anden av dominantseptimackordet —
som kan inge detta intryck. Sådana vid samma
tidpunkt framträdande likhetsdrag kan ligga
i luften, och här skall ej spekuleras över
möjligheten av att Söderman och Smetana under
den senares Sverigevistelse kunnat komma i
närmare kontakt. Av mer väsentlig betydelse
är den likartade strävan som ledde dem båda:
att skapa en nationell musik. Samtidigt
som båda assimilerade inflytanden från olika
kompositörer var det de egna hemlandens
folkmusik som blev den djupaste
inspirationskällan. Även härvidlag rörde det sig om ett
personligt tillägnande som tog sig ett mer eller
mindre stiliserat folkmelodiskt uttryck.
Trots den tjeckiska folkmusikens nära
släktskap med den tyska har det lyckats Smetana
att — frånsett de etnografiskt bestickande
dansnumren •—- även i övrigt, men diskret,
suggerera doft av nationell egenart. Den
vid föreställningen nu inlagda Dvoråk-dansen
förstärkte intrycket av att det finns något i
melos och rytm specifikt tjeckiskt. Genom
delaktighet i en sådan nämnare förnekar ej
ens Janàcek, annars så olik Smetana, sin
ras-frändskap med denne. »Jenufas» kompositör
deklarerade just sin vokalmelodis härkomst
från det talade språket. Han visar för övrigt
en särskilt slavisk kompositorisk egenhet,
det flitiga repeterandet av ett och samma
korta motiv, som, ehuru inte alls i samma
utsträckning, ibland återfinnes i »Brudköpet».
Se t. ex. B-durtersetten i första akten där
det gång på gång upprepade motivet också
som sådant är snarlikt ett dylikt i »Jenufa».
Den unga tjeckoslovakiska nationen firade
1924 ioo-årsdagen av Smetanas födelse som
en nationalfest. Kanske var det en känsla
för de sedan dess på upprörande sätt
förändrade förhållandena som bidrog att stämma
vår egen publik mer mottaglig för
»Brudköpets» nationellt internationella tonspråk än
vid tidigare framföranden med inhemska
krafter. Främst i musikaliskt avseende var
det hjärtliga mottagandet välförtjänt. »Hr
Smetanas vackra anslag», som efter ett av
hans pianistiska framträdanden vitsordades
av Göteborgs-Posten, blev nu genom Leo
Blechs åter anlitade taktpinne överflyttat på
orkestern. Och naturligtvis brast det inte
heller i fråga om sådan rytmisk precision och
vitalitet som just Smetanas musik påkallar.
En liten triumf för sig blev den som en
verkligt oljad blixt förbiilande uvertyren med sitt
vivacissimo à la uvertyren till »Figaros
bröllop» och sina kanoniska insatser som erinrar
om det fugerade arbetet i »Trollflöjts
»-uvertyren.
Återigen, tyvärr för sista gången, hade
B lech och Per Lindberg samarbetat. Det skall
ej glömmas vad den i förtid bortryckte
regissören, om än sporadiskt, betytt också
för Operan, alltsedan han för snart tjugo
år sedan iscensatte Verdis »Falstaff». Just
nu var resultatet av de båda konstnärernas
samverkan väl ej alltigenom lika lyckat som
när den förra spelåret inleddes vid repriserna
av »Låglandet» och »Trubaduren». Delvis
jämförligt med regin i d’Alberts bondetragedi,
visades nog ett friskt okonventionellt grepp
på de rustika genrebilder librettisten K.
Sabina skisserat i sin naiva, litterärt
anspråkslösa men ganska teaterfyndigt
hopkomna bondekomedi. Somliga ändringar
kunde man väl godta. Exempelvis den
dryc-keskör — till ölets ära — som inleder andra
akten hade i stället för att sjungas av de vid
ett bord sittande bypojkarna tilldelats en på
ett podium uppträdande »sångförening», något
som fick till följd att programmet ståtade med
två splitternya personer: dirigenten och hans
hustru. Det låter tänka sig att Smetana i sin
himmel ler vid denna påminnelse om att det
blomstrande tjeckiska sångföreningsväsendet
leder sitt ursprung från samma det nationella
uppvaknandets tid som bevittnade tillkomsten
av »Brudköpet». (Att en kyrkans man sedan
gammalt figurerar under första aktens kör
beror kanske på att scenanmärkningens Zeit
der Kirchweihe, såsom framgår av
programredogörelsen, översatts med
»kyrkoinvignings-dag». Mer än på sådan högtidlighet tyder dock
stämningen på — kermess.)
Det omtalade podiet förledde till andra,
mindre välkomna anordningar. Vackra voro
visserligen de av George Gé komponerade
danserna, inte minst den som utfördes till
det inlagda stycket ur Dvoråks »Slaviska
danser»; det blev, med danserskornas mjukt
rytmiska huvudböjningar, en delikat böljande
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
