- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiotredje årgången. 1944 /
319

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O fera- och konsertkrönika

vision i blått. Men dels minskade detta
nummer effekten av den strax därefter
följande furianten. Dels är det stridande mot
verkets anda att här ge rena
balettuppvisningar. Här skall det vara just en hela
scenfolkets kermess, som efter ölkören kulminerar
i den sistnämnda dansen med det
karakteristiska namnet.

Folket fick också stryka på foten när det
längre fram dock hade tilldelats en aktivt
ingripande roll. Andra aktens final, där
mängden uttrycker sin indignation över den mellan
äktenskapsmäklaren och Hans träffade
överenskommelsen, hade nämligen uteslutits.
Betydelsen av denna seen markeras dock
därigenom att det är den enda i operan som bygger
på motiv ur uvertyren. (Något närmande till
operans allra första, helt olikartade version i
två akter kan utelämnandet av denna episod
ej ha betytt.) Denna strykning som företagits
av en ■— som kritikern Smetana brukade
skriva — »barbarisk blåpenna»
sammanhängde med att regin slagit ihop den definitiva
versionens båda senare akter. Det var
visserligen inventiöst med det ovannämnda podiet
som kom till trefaldig användning, till sist
vid cirkussällskapets uppträdande. Men ur
andra synpunkter var förändringen till
tvivelaktig båtnad för helhetsintrycket.
Proportionerna förrycktes genom uppdelningen i en
kortare första akt och en andra av nästan
Wagnerlängd. Skulle det trots tillkomsten
av ännu en mellanakt verkligen ha varit mera
tröttande med originalets tre, var för sig
kortare akter? Mot en del andra smärre
förkortningar var kanske mindre att invända, och
tersetten fore sista finalen skulle i denna
pjäsredigering nog ha blivit tålamodsprövande.

På tal om föreställningens negativa sidor
skall endast konstateras att de nya
dekorationerna av Birger Bergling — fördelaktigt
ihågkommen från »Trubadurens»
nyinscene-ring förra spelåret —- inte avsevärt skilde sig
från de föregående Jon-Andska med sin alltför
bjärta kolorit och leksaksstil. Här kunde
scenerierna, såsom skedde i Lortzings
»Tjuvskytten» i fjol, med fördel ha påmint om patinerade,
gärna tjeckiskt modifierade Düsseldorftavlor.

Lyckligtvis återstår att erkänna att
rollframställningarna under Blechs och Lindbergs
egid i allmänhet gjorde rättvisa åt operans
romantiskt realistiska, ofta humoristiskt
glittrande karaktär. Åter fick Brita Hertzberg
och Conny Söderström liksom i »Låglandet»
vara operans rätta kärlekspar som här heter

Folke Jonsson som Ketsal
i »Brudköpet».

Marie och Hans. Det var, som sig borde,
mera sentiment än sentimentalitet i deras
sång. Con anima föredrog fru Hertzberg, den
sceniskt och vokalt perfekta, sin första aria,
och i den sista, när hon tror sig bedragen,
aktade hon sig för att låta sitt affetuoso få en
mot operans stil svärande alltför patetisk
betoning; kanske kunde hennes skratt varit
mindre hjärtlöst fore duetten med drift
-kuckun Wenzel. Herr Söderström, som alltid
konfronteras inför sin plötsliga framgång som
Pedro, hade mer eller mindre lyckliga
ögonblick; särskilt vackert, med föreskrivet dolce
amoroso klingade rösten i C-durromansen.
Trots åtskillig stelhet i åthävor, som i
»Låglandet» kunde skrivas på rollens konto, var
det något friskt och trohjärtat vinnande hos
denne lycklige älskare.

I Ketsals, den dumsluge
äktenskapsagentens, parti fortsatte Folke Jonsson, åter i
skorstenshatt, att utveckla den sonora
basbuffota-lang varpå senast hans byskolmästare i
»Tjuvskytten» gav ett prov. Den professionella
pratmakarens andtrutna parlando
kontrasterade med ganska omedelbar komik mot hans
vokalt och figuralt uttryckta pösande
viktighet i mer stationära ögonblick. Särskilt
många voro dessa inte, även om han inte

319

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free