Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms te at rar
Carlos en verkligt givande föreställning i
äkta Schillersk anda. Carl-Hugo Calander
var Don Carlos, och han visade prov på ett
äkta lyrisk-romantiskt temperament.
Kanske en älskare, sedan han arbetat bort den
ihåliga tonbildningen. Flera av hans
jämnåriga talar däremot så bra, att man om en tid
kanske kan slippa det gamla tjatet om dålig
diktion på Dramaten. Det gäller Birgitta
Valberg (Elisabet i Don Carlos, Skökan i Till
Damaskus), en ung skådespelerska med
skolning och smak, en perfekt hållning och en bra
diktion, som redan skaffat henne åtskilligt
att göra i radio. Det gäller också Hans Strååt,
som visade stil och fin uppfattning som Posa,
och i mindre uppgifter med små medel
tecknat pregnanta typer. I De tre
musketörerna spelade Olof Bergström som också
hör till dem bland de nya, som märkts mest,
med äkta musketörlynne d’Artagnans roll
medan Anita Björk fäste uppmärksamheten
vid sig som fru Bonacieux. Anita Björk, ännu
elev men troligen den mest löftesrika av
Dramatens kvinnliga ungdomar, återkom i
den stora och svåra rollen som Prinsessan i
Det var en gång. Sven Lindberg, som förut
framträtt i flera karaktärsuppgifter, fick
rycka in som Lorenzo i Köpmannen. Där och
som Prinsen i Det var en gång njöt man av
hans vackra, melodiska röst. Jan-Erik
Lindqvist hör till dem, jag personligen mest tror
på. Han har hittills visat den djärvaste
fantasin bland sina jämnåriga. Storinkvisitorn
i Don Carlos och Kungen i Det var en gång
var inga oävna prov på drastisk
karakteriseringskonst. Sitt bästa hittills har dock
Lindqvist gjort utom Dramaten, med den utmärkta
Gösta Ekman-studien av Prins Erik i
Tjern-elds historiska komedi på Skansen förra
sommaren. Gunnel Broström har något strålande
friskt i uppenbarelse och humör, som kanske
närmast hänvisar henne till lustspelet,
medan Eva Dahlbeck, som knappast kommit till
sin rätt på Dramaten, i årets Kar de
Mumma-revy redan skaffat sig en viss position som
ung kvinnlig humorist. Mai Zetterling, som
haft stora uppgifter i den ordinarie
repertoaren, är redan nämnd, och fler vore värda att
framhållas.
Tydligen har elevmaterialet varit gott på
senare år, men man har också anledning att
tro, att fru Brunius verkligen menat något
med det löfte hon gav, då hon tillträdde
chefskapet för Dramaten, att elevskolan skulle
bli hennes speciella skötebarn.
Gunnar B j ö rnstr and och G unn
Wallgren i Om ett folk vill leva.
Nya teatern.
Säsongen slutade praktiskt taget med en
krigspjäs, Attentatet. Den började med en
krigspjäs, Om ett folk vill leva på Nya teatern.
Detta är signifikativt för både utvecklingen
och spelårets repertoar. I denna ingår sex
krigspjäser, vilka alla tar parti och varav de
flesta är utpräglad västmaktspropaganda. Då
har jag ändå inte tagit med det av de
nuvarande förhållandena inspirerade
frihetsdramat Niels Ebbesen. Trycket utifrån har lättat,
försiktigheten är mindre, de övervakande
organen har anpassat sin vakthållning efter
förskjutningarna i det militära läget. Att
denna vakthållning inte upphört vid säsongens
början, framgick av det allbekanta faktum,
att polismyndigheterna på initiativ av U. D.
och med stöd av en paragraf i
Ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868
ingrep just mot Ett folk vill leva, med den
påföljden att stycket efter två kvällar måste
avföras från repertoaren på Nya Teatern för
att därefter med stor publikanslutning visas
vid ett större antal föreställningar för
föreningar o. dyl. Den officiella vakthållningen
skymtade väl sedermera, när Attentat i
Paris förvandlades till Attentatet.
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
