Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
Axel Kiellands pjäs skildrade öppet och
rakt på sak motståndet i det ockuperade
Norge. Dess sanningsvärde som tidsdokument
står över allt tvivel. Konstnärligt var den
däremot mindre betydande, även om
författaren, som övat upp handlaget i
kriminalpjäser, visade utpräglat sinne för
dramatiska effekter. — Nya teatern gav en god
föreställning med bl. a. Järrel, Ekerot, Nils
Kihlberg och Gunn Wållgren.
Man må tala aldrig så mycket om
dekadens och talmiguld, Wildes nittitalsdrama
Salome, teaterns nästa program, är ändå med
sin heta atmosfär av steril lidelse och obefriad
åtrå både ett konstverk och ett konststycke.
Man undgår inte att vämjas emellanåt, men
lika litet undgår man intrycket av att
driftslivets dunkla impulser smälts om till
skönhetsupplevelse.
Dramat begär en större seen och artister
mera skolade för den högtidligt
oratoriemäs-siga stilen. I förhållande till resurserna hade
regissör Branner gjort storverk. Gerd
Hagmans stiliserade spelsätt var i Salomes roll
bara en fördel. Med mycket uttrycksfull mimik
och plastik gav skådespelerskan både glöden,
grymheten och den österländska stilen. Några
inslag av vulgaritet borde ha bortarbetats.
En mycket stor framgång hade Stig Järrel
som Herodes. Det var kanske den skickliga
skådespelarens största konstnärliga seger
hittills. Fullkomligt virtuost uttryckte Järrel
Herodes’ senila lusta och det kroppsliga och
själsliga sönderfallet. Att denna tetrark även
varit en stor härskare, trodde man mindre på.
Med Raid i natt återgick herr Branner till
krigsdramatiken och vann en av spelårets
största publikframgångar. Pjäsen för oss till
ett typiskt engelskt värdshus, högkvarteret
för några flygofficerare, och vi möter dessa
mellan raiderna under kamratumgänge och
lindrigare äktenskapliga komplikationer. Här
förenas med typiskt engelskt lustspelsmaner
humor och sentiment. Författaren, Terence
Rattigan, betonar naturligtvis segerviljan men
slår, likaledes typiskt engelskt, gärna bort
patriotismen med ett skämt.
Nya teaterns ensemble höll en nära nog
perfekt komediton och gav med denna sympatiska
men jämförelsevis anspråkslösa
underhållning sin bästa spelkväll under säsongen.
Kvällens publikgunstling var med rätta
Karl-Arne Holmsten som en renhårig och
okomplicerad flygkapten. Han var lika äkta och
naturlig i den hejiga jargongen, de engelskt
blyga scenerna med hustrun och
nervsammanbrottet efter den stora nattraiden,
vilken fått ge pjäsen dess vitsiga svenska namn.
Irma Christenson och Gunn Wållgren
spelade de största kvinnliga rollerna, den förra
fängslande men en smula kylslagen, den
senare desto mera varmblodigt äkta. I Gunnar
Björnstrand och Sif Ruud har teatern ett par
goda och allt bättre komiska krafter. Just
denna gång beundrade man alldeles speciellt
Sif Ruud i ett par små utsökt givna scener.
Skådespelerskan är inte bara muntrande, hon
har humor och förstår att variera sina typer.
Mitt ibland allt halvbra och
teaterskick-ligt är det oändligt vederkvickande med en
Tjehovföreställning. Det är underbart med
dessa Tjehovska människor, som handlar,
uppträder och säger sina repliker på scenen
utan tanke på intrigen och vad som anses
göra sig rent teatermässigt, med denna
diktare, som förefaller att skriva utan att
fundera på det teatermässigt verkningsfulla —•
och som just därigenom, liksom Strindberg i
sin senare dramatik, förnyar teatern. Att
Tjehov ingående och lidelsefullt reflekterade
över konst och konstnärliga uttrycksmedel,
framgår inte minst av innehållet i Måsen,
och där är det just den myckna diskussionen i
konstfrågor, som i mitt tycke kommer
stycket att verka en smula anlupet av tiden.
När Måsen så ofta kallas Tjehovs största
drama, måste jag tillstå, att jag inte är
riktigt med. Naturligtvis griper själva
huvudkonflikten: den unga, brinnande
konstnärshågen, som sveder sig till döds, då den slåss
mot slentrian och stelnade former. Men
uttryckssätten och detaljerna i dramats
konstdebatt är alltför färgade av sin tid för att
undgå att verka föråldrade.
Kanske skulle man bättre förstå Måsen
efter att ha sett en kongenial scenisk
framställning. En sådan gav nu inte Nya teatern
— lika litet som Blancheteatern senare med
Körsbärsträdgården. När kritiken i detta
sammanhang anför Stanislavskis namn, är
det inte i avsikt att avkyla eller undervärdera
den oerhört sympatiska ambition, som drivit
Stockholms båda konstnärligt drivna
små-teatrar att ta i tu med Tjehov. Om strängen
brustit, har de ändå spänt bågen! Men
Tjehovs stycken fordrar en genomarbetning och
en inlevelse som få andra skådespel.
Stanislavski lät sina skådespelare arbeta ett år eller
mera med en Tjehov-pjäs. De var ändå ryssar
och som ryssar hemmastadda i atmosfären och
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
