Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms te at rar
miljön. Men måste framhålla detta för att
påvisa svårigheterna och förklara varför en
svensk teater, där man i normala fall inte
har tillräcklig arbetsro, bara halft kan lyckas
med Tjehov. Blancheteaterns Onkel Vanja
härom året var ett märkligt undantag.
Nya teaterns regissör hade inte den
sceniska fantasi, dess artister inte den träning,
den inlevelse i miljön och det sinne för
nyanser, som fordras för att tolka denne
nyansernas speciella teaterdiktare. Mångt och
mycket under föreställningen verkade
ofullgånget. Först åt slutscenerna hade
föreställningen kunnat ge den rätta atmosfären. En
som verkligen levat sig in i sin roll var Bengt
Ekerot (som Treplov). Skådespelaren
började svagt; i första akten verkade denne
Treplov varken tillräckligt förälskad eller
tillräckligt entusiastisk för sin konst. Men
sedan fick spelet utomordentligt vackra
uttryck för sårad konstnärslidelse. Framför allt
verkade skådespelaren starkt tagen av
uppgiften; tack vare detta tycktes något ha
lossnat inom honom och hans kantiga och
ryckiga maner var nästan borta. En sådan roll
bör kunna bli till god hjälp för en
konstnärsutveckling, som man intresserar sig mycket
för. Sif Ruud (i en mindre roll) gick omkring
med en loj utstrålning av vantrivsel och
olycklig kärlek, som föreföll absolut äktrysk. Gunn
Wållgren som Nina, »Måsen», grep genom sitt
känsliga ansikte och sin säkra sceniska
intuition. Den stora skådespelerskan Irina
Arkadina ger ju en paradroll. Karin Kavli
var rolig, men hon passade inte för rollen.
Den stora firade aktrisen skall vara naivt
självupptagen och därigenom ofta förödande
för omgivningen, hon skall inte vara elak
och känslolöst egoistisk — men så
framställdes hon av fru Kavli. Trigorin spelades
intelligent men knappast särskilt fängslande av
Gunnar Sjöberg. Som Dorn, läkaren och f. d.
charmören var Gunnar Björnstrand
felplacerad. Det är denna utmärkta skådespelares
tråkiga öde att just till följd av sin stora
användbarhet ofta bli tilldelad roller han inte
passar för. Törd Stål hade lagt sitt verkliga
statsråd en farlig aning för lågkomiskt. Han
blev bättre i slutakterna, liksom hela
föreställningen.
Spelåret avslutades på Nya teatern med
Tredje Taggen, liksom den första författad
av Staffan Tjerneld men en blekare
efterföljare till denna. Otidigheterna mot herr
Hitler har tilltagit i styrka men framkallar
inte längre samma angenäma ilning efter
ryggraden. Vinden har vänt och många med
den. Man skrattar, tycker man, i mindre
gott sällskap, då Stig Järrel håller sin
dråpliga föreläsning om Vår Tids Store Målare.
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
