Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Göteborgs Stadsteater. En återblick på säsongen 1943—44. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgs Stadsteater
fästmannen till Myrtle Brown—Berta Hall.
Efter ett julprogram för barn kom på nyåret
Ibsens »Kärlekens komedi» med den norske
skådespelaren Hans Jacob Nielsen som Falk
och Halfdan Christensen som gästregissör.
Föreställningen med de båda utmärkta norska
gästerna ville väl vara ett led i den rad
manifestationer av samhörighet med vårt
kämpande broder land som följt på varandra i
Göteborg och som vår stads publik känt ett behov
av. Den fyllde ståtligt denna uppgift. Det
norska språket klingade vackert från Hans
Jacob Nielsens läppar och föll märkvärdigt
naturligt in i den för övrigt svenska dialogen.
Men när man har ett ungdomsminne av en
föreställning på Svenska Teatern med Anders
de Wahl som Falk, Emil Hillberg som
Guldstad, Oscar Baeckström som prosten Stråman
och först och sist med Gerda Lundequist
som Svanhild, måste man bekänna sin
oförmåga att göra Stadsteaterns föreställning
full rättvisa, hur förtjänstfullt spelet och
regin än kunde vara.
Man gick kanske till Studions nya pjäs
Priestleys »De kommo till en stad» med en
viss skepsis. Men man steg ned för de många
trapporna efter styckets slut med minnet
av något friskt, vackert tch hjärtligt, av ett
rikt innehåll i den enklaste yttre form.
Egoismens och fördomarnas värld ställdes i
motsättning till en ny tillvaro av förbrödring och
äkta mänsklighet som vi måste drömma om
och hoppas på efter det Ragnarök vi
genomleva. Stycket gavs med en enkel dekoration
av den unge Carl Johan Ström och spelades
trots drömdagern över det hela med en nästan
rörande naturlighet.
Den 4 februari var en av Stadsteaterns
stora paraddagar. Det var då man gav Kaj
Munks »Niels Ebbesen», galaföreställning
med prins Eugen och prins Wilhelm som
hedersgäster, Elverhøjouvertyren, prolog av
prins Wilhelm och Danmarkshyllning som
avslutning. Det hela en högtid till minnet av
diktarprästen och martyren från Yedersö
och en demonstration för det modiga och
trofasta Danmark, präglad av stark och äkta
känsla. Än stycket och föreställningen?
Ett folkskådespel, givet som folkskådespel,
vackra danska landskapsscenerier av Knut
Ström och en stor danskpatriotisk sluttablå.
Men en märklig behållning gav spelet: den
joviale komikern Benkt-Åke Benktsson
uppenbarade en begåvning som lidelsefull och
gripande karaktärstolkare i prästen fader
Benkt-Åke Benkts son som fader
Lorentz i »Niels Ebbesen».
Lorentz’ roll. John Ekman var Niels Ebbesen,
trygg och myndig, och Sven Milliander var
en över hövan kuslig greve Gerhart, mera lik
en orientalisk demon än en brutal nordtysk.
Niels Ebbesens karlavulenhet fick till
granne på Studion den veke och håglöse
Onkel Vanja. Sällsamt nog hade denna roll
tilldelats Stadsteaterns mest robust virile
skådespelare. Kolbjörn Knudsen, som med
behärskande av sina speciella personliga
förutsättningar genomförde den på ett
erkän-nansvärt sätt. De övriga personagerna på
det ryska adelsgodset gestaltades med stor
omsorg, professor Serebrjakov av Sture
Baude, Ilja Teljegin av Ludvig Gentzel och
läkaren Mikail Astrov av Yngve Nordwall,
som här hade ett uppmärksammat
framträdande, Elena av Berta Hall, Sofja av
Kerstin Rabe, den gamla geheimerådinnan
av Elsa Baude och barnsköterskan av Maria
Schildknecht. Rollbesättningen må nämnas
för att ge en uppfattning om hur
omsorgsfullt stycket var iscensatt. Men det kan ej
hjälpas, man mindes den tredje
Moskvastudions presentation av Tjechovs stycke på
Lorensbergsteatern 1922, då man ju icke
alls begrep språket men ändå fick ett så
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
