Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
Part siskan på landet.
Linköpings stads museum.
Sevilla, där de tillsammans upplevde tre
månader, bräddade av rika intryck. Ännu
fylld av minnena från Pradomuseet,
utförde Josephson här några av sina
intensivaste verklighetsskildringar, främst att
nämna »Zigenarsmeder i Triana» och
»Spanska danserskor». Vad han i dem förhärligar,
är betecknande nog inte turistmålarnas
veka, rosendoftande Sevilla med söta,
färgrika staffage, men naturalismens spanska
arbetarmiljö: fräna folktyper, brunbrända
av subtropisk sol och doftande av vitlök, torrt
vin och härsken olja. När han i slutet av
april tillsammans med Birger och den
norske målaren Dietrichson lämnade Sevilla
och begav sig till Granada, hade Josephson
icke färgskrinet med. Han väntade sig ej
att bli lockad till arbete i detta
reseromantikens paradis. Birger däremot hade sitt med
sig. För honom skulle trädgårdarna i
Granada, Alhambra och Generalife uppenbara
en hel värld av tacksamma, bara alltför
tacksamma motiv. I vintrarnas gråa Paris hade
han längtat efter färg, färg, FÄRG! I den nya
omgivningen skulle han få stilla sin törst.
Den rödblonde svensken greps utan
betänkande av en häftig förälskelse i det moreska
Spanien och i en fullblodig representant för
detta, Mathilda Gadéa, dotter till värden
på Siete Suelos, den casa de Huespedes i
Alhambra, där de tagit in. Josephson drog
snart vidare söderut. Birger, som stannade
för att måla, erövrade den skönas hand
och ingick senare på sommaren äktenskap
med henne. (Dietrichson, Birgers beundrare
och efterapare, gifte sig med hennes syster.)
De band den då tjugusjuårige konstnären
knöt, förenade honom för resten av hans
liv med den subtropiska Södern och dess
dotter. Granadas och Alhambras
skönhetsvärld, som han lockades in i, var för
målaren Birger på gott och ont, kanske mest
på det senare. I sin hustru fick han däremot
en livskamrat, om vilken intet annat än
gott kan sägas. Då konstnären senare under
året stolt införde Senora Mathilda i sin
vänkrets, var man visserligen först böjd att
uppfatta hans äktenskap med den eldiga
skönheten, skrudad i mantilj och solfjäder,
som ett av hans vanliga överdådiga
äventyr. Senare kom hon att väcka allas
beundran och sympati genom den lugna klokhet
och självuppoffring, hon utvecklade vid sin
makes sida. Under Birgers sista år, då hans
reumatiska åkomma i förening med
häftigt utbruten lungsot snabbt förtärde hans
krafter, skall hennes tro och uppmuntran
ha gjort underverk med den dödsmärkte
mannen. Och den ridderlige Hugo visste
att till fullo uppskatta hennes tappra
hållning. I sin värsta sjukdomstid skrev han
till Georg Pauli: »Den som det är mest
synd om, det är i alla fall min stackars
Mathilda. När jag tänker på Strindbergs
’Giftas’ nr 2 skulle jag vilja bita tungan
av honom, å nyporna me. Vad en kvinna
kan försaka, uppoffra — därom drömmer
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
