Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S lu t b r a g d en
Birgers och Ernst Josephsons intima
vänskap utvecklades under åren 1879—81,
den period, då de bodde tillsammans vid
Rue Gabrielle. Det var där Josephsons
magnifika porträtt av Birger i
landsknektskostym kom till (1879). Till sitt yttre
som inre voro de båda männen
varandras påfallande motsatser. Birger, av
gänglig och mager gestalt med slängiga
rörelser, hade ett långt hästansikte, prytt
med ett litet blont skägg och krönt av ett
krusigt eldrött hår. Hans stämma hade en
ljus tenortimbre. Josephson, i besittning av
en musikalisk basröst, var av undersätsig,
mörk, judisk typ med ett jovialiskt ansikte
av negroid fyllighet. De mörka ögonen
lyste av svårmodig vänlighet, minspelet
skiftade i ett säreget mjukt ljusdunkel.
Hans armrörelser voro sydländskt livliga,
hans steg korta och studsande. Josephsons
väsen var fyllt av tung värme, lyrisk
innerlighet, uppbrusande patos. Efter sin långa
studie vistelse i Italien brann han av
ärelystnad att nå det högsta inom konsten.
För kamraternas ävlan att vinna mondäna
framgångar på Salongens stora
våruppvisningar hade han från Rom uttryckt sin
uppriktiga ringaktning. Men väl åter i
Paris, förstod han, att enda platsen för en
utlänning att nå internationellt erkännande
var den stora expositionsbyggnaden vid
Champs Elysées, och att den tidens
tävlingsform var det moderna valör-måleriet
så som Manets popularisatorer, framför
allt Bastien-Lepage, hade gjort det en
vogue. Inför sin innersta ambition
erkände han dock ej Salongens modelejon som
sina förebilder men de stora mästare
från en gången tid, som han utvalt för
sig, en Rembrandt, en Frans Hals, en
Velasquez. De ypperliga porträtt, Josephson
denna tid utförde, vittna också mer än
tillräckligt om hans höga syften.
Birger måste med sin ljusa dagsländeoro
och sin spirituella lekfullhet ha varit en
uppfriskande partner i deras dagliga sam-
K ön stnären s hustru och sv äger ska.
Nationalmuseum.
varo. Man gissar att han lättade tyngden
i Josephsons periodiskt återkommande
saulslynne, upplöste i skämt hans patos då
det blev för uppstyltat och fann på
praktiska utvägar under tider av penningbrist.
Han led emellertid redan då av svår
reumatisk sjukdom, som han naturligtvis
vanskötte efter bästa förmåga. Birger, som ej
besatt vännens klassiskt skolade
konstnärsbildning, hade helt försvurit sig till det
moderna salongsmåleriet. I de ögonblick han
arbetade utan baktankar på
utställningspubliken, kunde han inför motivet göra
fri-luftsstudier av stor målerisk omedelbarhet
och klingande av koloristisk inspiration. I
dem var han fri som en impressionist, i de
»färdiga» utställningstavlorna var han —
liksom flertalet av de unga svenskarna och
i likhet med sin beundrade vän Edelfelt —
fullfjädrad salongsmålare med allt vad det
innebär av utvärtes fulländning och vädjan
till publikens motivintresse.
Våren 1881 upplöste de båda vännerna
sitt lilla hem och deras vägar skildes för en
tid. I början av följande år möttes de i
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
