Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Slutbragden. Till nittioårsminnet av Hugo Birgers födelse. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutbragden
glada och modiga själ skulle i livets elfte
timme genomföra, t. o. m. på ett glansfullt
sätt genomföra sin föresats och skapa sin
generations största monument över det
festliga ögonblicket.
I brev på brev sökte han hålla
mecenatens intresse varmt för tavlan. Med sin
entusiastiska otålighet tyckte han arbetet
skred för sakta. Framåt nyår anordnade
han dock »in natura» hela tillställningen i
sin ateljé.
»Det täcka könet har jag så mycke som
möjligt — utan att förgripa mig på det
naturenliga — sökt placera i första planet!
Champagnefärgen är den dominerande
klangfärgen, såväl i glasen som i toaletterna,
chevelyrerna och — i ögonen.» Trots de
svåra reumatiska anfallen mäktar dock
konstnären hålla uppe sin entusiasm för det
stora verket. I brev till Fürstenberg (d.
ii. 2. 86) skrev han bl. a.:
I söndags hade jag en improviserad
artistfrukost i min stora ateljé, och slöts festligheten med en
fotografi, som lyckades över all förväntan.
Herrskapet befann sig i en så livad sinnesstämning
att det verkligen behövdes vår tids mirakulösa
apparater, som arbeta med blixtens snabbhet,
för att gripa de glada gossarna i flykten. Delvis
tror jag mig kunna få nytta av fotografien, men
mest av intrycken »in natura» och allra mest
av det status, vari det stora (4 meter) bordet
befann sig. Det står ännu orört, med hela Ledoyens
finaste servis, vinkylare, glasskålar, karaffer,
frukter, champagnebuteljer, kaffekoppar och
hopknycklade servietter — allt i ett obegripligt kaos,
som jag helt säkert aldrig skulle kunnat
»artificiellt» styra till. Det är just detta nyckfulla i
pla-cementet, som vi alla så ivrigt och tyvärr så
förgäves sträva efter. Det går väl an med ett
stilleben, men önskas samma caprice bland
livslevande människor — då, så står man där
handfallen med sin Kongl, medalj i Kongl,
composi-tionsklassen.
Både för tidens och för dukens
jätteformats skull gällde nu att låta penslarna
arbeta brett och snabbt. Den ene efter den
andre av kamraternas gestalter
komponerades in i vimlet av figurer. Det blev Spada,
som fick sig tilldelad festtalarens roll. För
395
att understryka det situationsmässiga i
skildringen, placerades han längst in i den
väldiga tavlan. Huvudmotivet skulle vara
feststämningens måleriska helhet, icke de
enskilda figurerna. Längst fram i
förgrunden lät han sin levnadslustige gamle far
servera champagne åt en mörkögd skönhet.
I mars anlände Larsson och Josephson
från Stockholm till Paris och hunno få sina
profiler inpassade i raden av uppsluppna
kamrater. Efter att ha uppbjudit sina
yttersta krafter hann Birger den stora
tavlan färdigmålad i rätt tid för att få den
antagen på Salongen.
Den blev illa placerad över en dörr och
vann därigenom icke publikens intresse i
den grad, som om den hängts på cimaisen.
Den franska kritiken uppmärksammade den
som en livfull tidsillustration, en
jätteupplaga av det slags ögonblicksbilder från
invigningar och officiella fester, som den då
moderna bildpressen ståtade med. Birgers
kamrater beundrade vissa sidor hos
arbetet, främst överdådet i rörelseskildringen
och den säkert genomförda koloriten.
Däremot kritiserade man hårdheten i vissa
toner, t. ex. de gröna och grå, man hade
önskat sig en mindre lättvindig
karakteristik av vissa personer. På den punkten
tålde bilden, menade man, varken att
jämföras med Gervex’ eller Krøyers stora
gruppbilder.
Inte heller denna Salong, som skulle bli
Birgers sista, medförde ett helt genombrott
för den tappre mannen. De kamrater som
stodo honom nära — och det gjorde de
flesta — frågade sig med häpnad, vilka
hemliga krafter som burit den kroppsligt
nedbrutne konstnären vid genomförandet
av arbetet, som med alla sina svagheter
dock var en målarbragd. »Det gamla gardet
dör, men ger sig icke!» skall Birger själv
ha yttrat i detta sammanhang. Orden ha
klang av Karl XV:s-tidens käcka överdåd
liksom konstnärens hela livsstil.
Vid början av sommaren 1880, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
