Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Erik Blomberg femtio år. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
den klassiska linjeskönheten och ge den liv,
skriver han:
Jag vill inte vakna mera
i skuggan av min sorg,
och känna hjärtat kräla
som kräftan i sin korg.
Så kände han på gränsen mellan ungdom
och mannaålder. Och då han ännu tjugu
år senare talar om sin isolering, kallar han
den en fångenskap och ville gärna byta
med vardagsmänniskorna. Det heter i
dikten Fången:
En enda dag
bland dem som fria vandra,
en enda dag
att vara som de andra.
En sak är att vilja bli fri, en annan att
kunna bli det. Är det blott att ta ett steg
ut? Diktaren vill intala sig det:
Därute väntar
ju mitt liv i ljuset:
se, ännu ligger daggen
kvar i gruset.
Men osynliga röster svara, att fängelset
räcker genom rymd och evigheter. Sekler
ha samlat bördan, som binder fången:
Vi födde dig på nytt
ur det förgångna
att bli som vi:
en fånge bland de fångna.
Ur sekler samlar sig
din tunga börda,
du måste digna
för det oerhörda.
Nutidsmänniskan behöver ju ingalunda
vara skald och grubblare för att bli stängd
in i ensamhetens trollcirkel.
Specialiseringens och förvärvshetsens tidevarv har
skapat en människotyp som Blomberg, själv
storstadsbarn, kallat »stadens fångar». I
gatans ström av vardagsvarelser är var och
en krampaktigt sluten inom sig själv.
Diktaren tillropar dem:
Så öppna era händer
och grip en annans hand,
vi äro alla fränder
i samma smärtas land.
Men den svarta strömmen, en massa utan
inre sammanhang, glider oförändrad vidare.
Den själlösa upprepningens vanetillvaro
är inte det liv, den ensamme grubblaren
vill få del i:
Är liv att äta dessa lumpna mål,
dag efter dag av detta döda kött
från någon kropp, som stupat och förblött,
och somna sedan vid sin tomma skål,
och sova sedan, sova som ett djur,
och vakna sedan i sin trånga bur
och vandra, vandra, vandra bara,
är det att vara till? — att vara bara,
att bara vara, vara, vara,
men aldrig bli,
men aldrig växa ut
till något mera än jag var förut,
är det det liv vi alla leva i,
då vill
jag inte längre vara till. —
Denna vämjelse inför livets äckligt
stillastående trivialitet och grymhet dyker
ständigt på nytt upp hos Blomberg. Men han
har varit på sin vakt mot den. Man lägger
i det nyss gjorda citatet märke till, att
livsförnekelsen är försedd med ett om: är
livet sådant, vill jag inte vara med Men
han har inte velat slå sig till ro med det
alternativet. Han har aldrig tröttnat att
söka liv, som har mening, som i stället för
ett slött vara är ett spänstigt bli. Det är
under en mönstring av livets alla
möjligheter diktaren avvisar
äta-och-sova-slentri-anen. Poemet bär namnet Apassionata.
Det är en väldig Faustmonolog, jämförlig
med Goethes, emedan den handlar om
omättlig längtan att veta och känna —
och att handla. Sökaren vill rycka till sig
himlarnas hemlighet •—■ men är stjärnans
ljus annat än en bedräglig hälsning från
solar som slocknat under de ljusår, deras
strålar varit på väg genom världsrymden?
Och jordens mylla, havens tångskogar, det
undermedvetna livets djup ge blott ett
hånfullt eko åt frågarens fråga. Så kommer
turen till människolivet att avslöja sitt
dödande enahanda. Vad är då kvar?
Samhörigheten med människorna »i samma
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
