Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Erik Blomberg femtio år. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victor Svanberg
smärtas land». Medkänslan med andras
lidande utplånar enslingens eget:
Vad är mitt liv? Vad är min egen gåta?
Vad är min sorg, då människorna gråta?
Mitt liv är deras. Människorna leva,
och det är nog för mig, jag måste leva.
Ännu innerligare och enklare är detta
livsprogram framlagt i dessa tre rader:
Jag väntar ingen lycka, jag har just ingen tro,
och ändå så vill jag bland människor bo
och leva mitt liv utan lycka.
Redan det att ge uttryck åt den sorg som
är allas men som de flesta genomlida stela
och stumma, är ett heligt kall, en gärning
att inviga sig åt:
Gör mina läppar rena,
att de må allt förlåta,
och låt mig bli till tårar
hos den som ej kan gråta.
Så kan jorden, idel mark, mull och
mörker, vara människans hem, fast inga
himmelska stjärnor lysa över det och
universums mörker är utan gräns. Gemenskap i
lidandet är första punkten i Blombergs
evangelium, men inte den sista. Om
mörkret —• i bokstavlig mening och som
symbol för smärta och död — har han mycket
att säga. Det bör inte döljas, att mörkret
på alla stadier av skaldens utveckling
lockar honom som den olyckliges sista
utväg, som en vila utan återvändo. Men
mera betecknande för honom är en annan
användning av symbolen. Utan mörkret som
bakgrund såge vi inget ljus, ja, i mörkret
vilar ljuset. Efter utbrott av en förtvivlan,
som alltjämt klagar över ensamhetens
förbannelse, ropar han i en av sin senaste
diktsamlings sista dikter på mörkret som
ett barn ropar på sin mor:
Slut dig kring mig, milda mörker,
som en moders varma liv
åt den trötte intill döden
som en moder värme giv.
Inne i mörkret lösas livets stela
fördämningar, och det svarta blir ljusdunkel,
midnatt blir gryning, förtvivlan blir hopp:
Det finns en ömhet bortom ord och ögon,
då varma kroppar öppnar sig för mörkret
och sjunger jord och grus till evighet i mörkret,
det finns en eld som brinner dold i mörkret,
det finns en dag, som väntar än i natten . . .
Så bär diktsamlingen med rätt sitt namn:
Nattens ögon.
Nattsymboliken är sålunda hos
Blomberg intimt förbunden med ljussj^mbolik.
Att få i ljus försvinna
och bli till sång
är en önskan som lärkan, stigande mot
himlen och till sist osynlig i ljushavet,
avlockar honom. Hela mänsklighetens
slutmål, förening med en okänd gud, ser han
i en ljusvision:
Och befriade lyftas vi uppåt på de väldiga
vingarnas brus,
för att smälta tillsammans med honom och bli
ljus av hans heliga ljus.
Innan detta under kan ske, innan Gud
kan frälsa människorna, måste han själv
befrias — och av dem. Det är läran om
»den fångne guden», som givit namn åt en
av Blombergs diktsamlingar. I en annan
av dem, som lika programmatiskt heter
Jorden, sjunger jorden, beglänst av solens
guldflod, en sång till »livets arbetsdag»;
träd, människor, maskiner stämma in i
sången. Oberörd av kristen gudstro
bekänner Blomberg en helig ande, som driver
död och mörker, blindhet och tyngd på
flykten. I människans öga blir naturen
seende och hör med hennes öra sin röst.
Helige ande, du som förenar
liv som förblöder,
lider och gläds,
lär oss försona
varandra — som bröder.
Helige ande, gör oss till grenar,
gör oss till blom i ditt väldiga träds
susande krona.
Läser man dessa jublande hymner till
alltet, är man nära att glömma den vånda,
som de stigit fram ur. I själva verket är
det så, att kärleken till livet hos Blom-
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
