Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Op era- och konsertkrönika
Av Herman Glim stedt
il
FTERSOM Eugen Onegin hittills gått
omkring 220 gånger i Stockholm kan den —• i
motsats till somlig regelbundet återkommande
utsago — inte påstås ha lämnat vår publik
alldeles likgiltig. Störst var dock framgången
efter premiären 1903, dels därför att
Tjajkov-skijs musik då —- fore de talrika
symfonikonserternas tid — hade mycket av nyhetens
lockelse, dels tack vare titelpartiets attraktiva
förkroppsligande genom Forsell. Hur
uppskattad än också Ödmann blev som Lenskij
var det främst den senare på
operafirmamen-tet uppgångna stjärnan som kastade glans
över föreställningen. Onegin var Forsells ryska
Don Juan och med den — liksom med hans
mozartska -— ha senare inhemska artister ej
kunnat med liknande framgång uppta tävlan.
Huvudintresset har i stället förskjutits åt
Tatjanaframställningen — i och för sig helt
naturligt eftersom detta parti är mycket
rikligare tillgodosett från tonsättarens sida än
den egentligen blott skisserade titelpersonens.
För dess återgivande behövs, utom granna
yttre förutsättningar, en särskild intuition
som helst bör ha vägletts av den fylligare
skildringen i Pusjkins versroman, källan till
libretton.
Den som förut känner »Eugen Onegin»
blott i operaform blir överraskad vid
läsningen av eposet (i svensk översättning av
Alfred Jensen). Där tillkommer en spirituell,
ofta ironiskt kåserande ton, varmed diktaren,
efter byronskt mönster, kommenterar de av
honom berättade högrestånds-romantiska
händelserna från 1820 talet. Men även om detta
intellektuella inslag gått förlorat vid
operaförvandlingen kan libretton ej i det hela
sägas ha förvanskat berättelsens intrig
(som redan hos Pusjkin slutar med ett
otillfredsställande frågetecken). Där kan
konstateras en del i en dramatisering
svårundvik-liga luckor i händelseutvecklingen, vissa
speciellt operamässiga tillspetsningar av
situationerna och några lustigt felplacerade vers-
citat. Åtskilligt mer än skelettet härstammar
emellertid från Pusjkin, så ofta och —• som
det förefaller —- så pass ordagrant som
dennes text går igen. (Detta utesluter inte att
själva språkformen troligen redan i
originallibretton här och var blev vanställd vid
anpassningen för sång.)
Tjajkovskij har av dikten inspirerats till
en musik som i sina bästa delar bär hans
signatur. Där finns också, särskilt mot
operans slut, t. ex. i Onegins ansträngt
passionerade kantilenor, svagare partier, bl. a. med
smak av nattstånden Gounod. Något ligger
det i att tondiktaren kallade sitt verk för
»lyriska scener». Trots att han visst ej är i
saknad av musikaliskt dramatiserande
teknik — observera t. ex. den ofta
verkningsfulla användningen av ledmotivet —
utmärker sig hans tonspråk mer för en i olika
partier ganska likartad lyrisk expansion än för
individualiserande karakteristik. För den
skull är det knappast riktigt att — som
Julius Rabe i ett annars utmärkt referat i en
av Radiotjänsts operaböcker — säga att
»musiken formar sig mindre som dramatiskt
uttryck för de handlande personerna än som
ett lyriskt ackompanjemang till situationerna
på scenen». Det må sägas vara ett ganska
självständigt ackompanjemang.
Av »rysk sederoman», såsom Pusjkins verk
betecknas i den svenska översättningens
undertitel, har reflexer kommit med också i
operan. När vår operascen nu förfogade över
den i den dubbla egenskapen av regissör ocli
dirigent verksamme ryssen Issay Dobroven
låg det närmast till hands att just han
anlitades vid den behövliga nyinsceneringen.
Liksom i »Chovansjtjina» och »Boris
Godu-nov» ingav han oss en bestämd känsla av det
genuint ryska i den sceniska reproduktionen.
Det var ett trots kvarvarande livegenskap
mycket patriarkaliskt hushåll som i första
tablån församlades på herrgårdsverandan,
och man tyckte sig nästan höra samovaren
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
