Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
Hjördis Schymberg och Arne Ohlson i »Barberaren i Sevilla».
genom koloratursång när den exekveras inte
bara så tekniskt otadligt och välklingande
men samtidigt så humörfriskt som nu skedde
genom Hjördis Schymberg i Rosinas parti.
Hon spelade också sin söta rackarunge
mycket omedelbart, med fullfjädrat raljant
mimik. Särskilt minns jag hur hon som en
motsträvig hund måste släpas till
sånglektion av Bartolo för att plötsligt få fart i
benen och stråla upp när hon upptäckte att
sångläraren var ingen mindre än hennes
förklädde tillbedjare. Också Arne Wirén i
titelpartiet presterade ett avsevärt smidigt, soligt
förslaget spel, vars Figaromässiga signatur
var en i rörelseschemat osökt ingående
piruett. Även i fråga om sånglig volubilitet var
det en barbiere di qualità man gjorde
bekantskap med.
Litet grubbel framkallade Joel Berglunds
Basilio: var han verkligen rolig, denne
hisklige gubbe med sina särskilt i förtalsarian
utstuderat bisarra rörelser, däri inbegripet de
klolikt gymnastiserande tio fingrarna? Det är
bekant att Sjaljapin och italienaren
Fernando Autori gjort något extra diaboliskt
groteskt av denna figur som då har kunnat
förefalla hämtad snarare från E. T. A.
Hoffmann än från Beaumarchais. Något ditåt
har väl också Berglunds — och den ryske
instruktörens — intentioner syftat. Nu —
eller låt oss säga tills vidare — föreföll
framställningen överarbetad, och ännu så länge
återgår tanken tacksamt till Åke Wallgrens
pompöst skrattretande men dock inte
menlöse sångmästare. Men naturligtvis var den
nye framställarens sång magnifik, i
förtalsarian svällande ut i ett förkrossande
Rossini-crescendo.
Arne Ohlson, Ottavio i »Don Juan»
häromåret, hade nu en livligare uppgift som
upptågsmakaren Almaviva. Han visade sig redan
ganska varm i sina olika förklädnader, och
jämte ledigt utförd koloratur bjöd han på
åtskilligt smältande tenorvälljud i partiets få
kantilenor. Däremot hade han ännu inte fått
riktig plastisk stadga på sitt seccorecitativ.
Göta Allard, som jämte Stiebel var kvar från
rollbesättningen under Gui, gled som
Mar-cellina (förut kallad Berta) skugglikt fram
längs väggarna, med hektiska fläckar på
kindknotorna och med nervöst viftande
dammvippa; hon kunde gärna också nu ha
fått en mer reell existens genom att sjunga
sin enda aria.
Och Stiebel? I den spexstil vartill samtliga
framställare i sitt samspel ofta instruerats
och exercerats kom han, den gamle
självs-våldige farsören, ibland att verka
jämförelsevis måttfull. Det missklädde inte hans
Bartolo, vare sig återhållsamheten (den relativa)
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
