Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim stedt
berodde på opposition från hans sida eller
blivit honom ålagd av en opponerande
regissör. Han roade rent av mer än förr, denne
från commedia dell’arte härstammande
giftaslystne gamling, med ett nu särskilt påfallande
juvenilt uttryck i det fyrkantiga ansiktet.
Vokalt gjorde Stiebel en dygd av
nödvändigheten så till vida att hans i längre och
snabbare tonramsor numera strejkande
arti-kulationsförmåga ersattes med ett på sitt
sätt buffomässigt ordmummel.
*
Höstrepriserna »Brudköpet», »Eugen
One-gin» och »Barberaren» samt i någon mån
nyheten »Fredlös» stod på repertoaren också
under vårsäsongen. En del annat nytt som
för denna hade ställts i utsikt kom av en eller
annan anledning att torka in. Dit hörde
»Tig-garoperan» i sin originalversion, som utlovats
med Per Lindberg som regissör. Tyvärr hann
denne ej slutföra den för honom säkerligen
särskilt väl liggande uppgiften. En
nyinstu-derad och nyinscenerad Ariadne på Naxos
blev emellertid klar i februari.
Jourdain: Det är en smula entonigt vad hon
sjunger. Tycker Ni inte det?
Dorante: Pst, det är den stora stilens enkelhet.
Det är vad kännarna värderar mest av allt.
Underligt nog stå dessa talrepliker att läsa
i klaverutdraget till den slutgiltiga versionen
av Richard Strauss opera. I förspelet har
hovmästaren dock förklarat att den med en
operaföreställning förhöjda assemblén skall
äga rum »hemma hos den rikaste mannen i
Wien». Motsägelsens lösning är enkel: de
citerade replikerna är en relikt från verkets
ursprungliga form av år 1912, som omfattade
den till två akter sammandragna, delvis
mu-sikbeledsagade Molièrekomedien »Bourgeois
gentilhomme» pius »Ariadne». När operan i
den hos oss bekanta gestaltningen fick sin
urpremiär i Wien 1916 ansågs det —
observera årtalet! — ej politiskt opportunt att
anspela på ett franskt stycke. Så fick den av
hovmästaren omnämnde husbonden bli
wienare.
Det ligger i alla fall något i detta som den
rike brackan och greven säger varandra,
alldeles i början av själva Ariadne-akten.
Visserligen hade komponisten blivit högst
upprörd när han fick höra att hans opera
seria, på den rike mannens befallning, skulle
ges samtidigt som maskspelet »Den otrogna
Zerbinetta». Men tänkom oss Straussverket
dels utan förspelet som visar förberedelserna
till föreställningen, dels utan commedia dell’
arte-inslaget vars färg och rörlighet
kontrasterar mot den högtidligt mytologiska
Ariadnehandlingen. Den av Jourdain påtalade
entonigheten skulle annars i fortsättningen ha
blivit påfrestande för litet var. Strauss
»Ariadne» kunde ha blivit en modern
motsvarighet till Georg Bendas duodram -— senast
given i Stockholm 1926 vid en soaré på
Dramaten — visserligen med den skillnaden att
den manlige kontrahenten i verket av år
1775 heter Theseus, men nu Bacchus. Det
var om den av Theseus övergivna Ariadne i
Bendas stycke som kompositören Zelter,
Goethes vän, skrev: »Först sover hon, sedan
skäller hon, till sist dör hon.»
I utsökt, ibland parodiskt preciös vers
har Hugo von Hofmannsthal utbroderat de
båda motiven, dels den klagande Ariadne,
som först är föremål för de tre nymfernas
medömkan och senare mystiskt lyckliggöres,
»omvandlas», som det säges, genom guden,
dels Zerbinetta med sina fyra älskare. Den
öde ön blir inte så öde. Vad som kan invändas
mot denna libretto är att företrädarna för de
båda motivkretsarna inte bragts i egentlig
växelverkan med varandra: de bara avlösa
varandra. Med dramatisk konkretion har ej
förverkligats den avsikt som librettopoeten
— i ett brev till tondiktaren — säger sig
ha haft med sina gestalter: att visa att
»Bacchus är motspel (Gegenspiel) till den simpla
levnadsmasken Harlekin — Zerbinettas mest
gynnade älskare — och att Ariadne är
motspel till Zerbinetta».
Musikaliskt hade båda världarna ställts i
stark motsatsverkan. Komedianttruppen
dansar och sjunger i polyfont flätade ensembler,
men till rytmer av polka och vals. Och ensam
briljerar Zerbinetta med koloratur. Men
Ariadne och Bacchus utbreder sig i hymnisk
lyrik, som i sina bästa ögonblick kan få tycke
av den unge Strauss. När det blir alltför
melodisaligt erinrar jag mig en av Strauss
vid äldre år ledd Konsertföreningsrepetition
i Auditorium då han vid ett ställe i den
symfoniska dikten av honom själv knackade
av för att säga orkestern: »Dies ist sehr
schön.» Flerstädes bestiger kärleksparet ju
också Wagnerkoturn. Någon anklang av
»Trollflöjtens» folkligt klassiska melodik höres
i Harlekins entré- visa och i nymfernas sista
tersett (»Töne, töne süsse Stimme»), men
frånsett detta och den i sarabande-rytm
skridande uvertyren till Ariadne-akten uppvisar
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:51 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1944/0426.html
