Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
musiken föga av sådan arkaisering som änmet
synes påkalla.
Ett återvändande till äldre stilideal
betecknar i viss mån den med suverän konst
behandlade orkestern. Den brukar kallas för
kanimarorkester därför att den endast
sysselsätter 36 man. Exempelvis blecket
företrädes endast genom 2 horn, 1 trumpet och 1
basun. En särskild finess får orkesterspelet
genom denna reducering som gör det i hög
grad solistbetonat. I sådana ögonblick då
orkestern beter sig högdramatiskt får dess
klang dock ofta något strävt och pressat
över sig — förklarligt nog eftersom
stråkstyrkan är så fåtalig (t. ex. allt som allt
6 violiner).
Någonting för »kännare» som greve
Do-rante talade om, en godbit för finsmakare, kan
denna opera bli genom ett stilriktigt
utförande. Det fick den också i de flesta
avseenden under Herbert Sandbergs vaksamma
musikaliska ledning och i kultiverad och
spirituell regi av Ragnar Hyltén-Cavallius. En
roande inblick mellan kulisserna gav
förspelet. Lovordet får tas bildligt, ty en del
scenisk attiralj bara skymtade några ögonblick
innan den av scenarbetare bars upp för en av
trapporna i fonden. Det hade ökat nöjet om
den av Hofmannsthal givna och tidigare av
Reinhardt följda anvisningen åtlytts enligt
vilken en »seen», med bakifrån synliga kulisser
och sättstycken, bygges in under förspelets
lopp. Stilfullt ändamålsenlig var annars den
hallartade interiör från ett barockpalats som
hade utförts efter skisser av Hilding
lönnqvist — ännu en på Operan debuterande
bildkonstnär.
Även i Ariadne-akten hade regissör och
dekorationsmålare underlåtit att ta fasta på den
verkan av »opera i operan» som librettisten
yrkar på att få fram: här syntes inga
påfram-scenen inbyggda griljerade loger med ett par
statister och inga likaledes på 1700-talssätt
nedhängande ljuskronor som han föreslår för
uppnående av den angivna »oeftergivliga»
effekten. Men barockmässigt »heroisk»,
såsom Hofmannsthal önskar, var nog
havsstranden med sina stiliserade
klippformationer, växter och pinjer; för dessa
landskapsdetaljer och för de molnbildningar som i
aktslutet, fore stjärntändningen, fick efterträda
klippkulisserna har konstnären för övrigt sagt
sig ha utnyttjat studier som han för andra
ändamål gjort på ort och ställe, i den grekiska
arkipelagen. Och vackert festliga — för nym-
Brita H e rtzberg och Set Svanholm
i »Ariadne på Naxos».
fernas del i ett slags fantasibarock -— var de
efter Linnqvists skisser förfärdigade nva
kostymerna i samma akt.
Vilken liten eldsjäl Benna Lemon-Brundin
förkroppsligade som kompositören, med drag
av Cherubin men mer ovärldsligt brinnande
och kantig i sin konstnärslidelse. Denna kom
också till varmt uttryck i en av det
övervägande recitativiska förspelets få kantilenor
som tilldelats denna »byxroll» i en duett med
Zerbinetta. Likaledes endast förekommande i
förspelet var Arne Wiréns sensibelt givne
musiklärare, så försynt medlande mellan
dryga uppdragsgivare och sin unge
skyddsling samt Gösta Björlings stryk täckt elegante
och opportunistiske balettmästare och Sven
d’Ailly (i sin talroll) som grandios
hovmästare.
I operans bägge avdelningar uppträdde,
jämte komedianterna, Brita Hertzberg som
Primadonnan, senare Ariadne, samt Set
Svanholm som Tenoren, senare Bacchus. Roligt
avslöjade de båda sina figurers artistfåfänga
och andra mänskliga brister vid de entreer
och sortier som de brådstörtat och i negligé
gjorde från och till sina fingerade klädloger.
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
