Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
ris och Helena vid morgonkaffet — cn seen
som skulle ha roat i annat sammanhang, men
nu definitivt bekräftade att det inte var
Offenbachs »Sköna Helena» som gavs. Paris
och Menelaus börja en duell, och sedan den
förre räddats genom Venus mellankomst,
synes Spartas konung med sin återvunna
drottning avresa i båt. Slutet har blivit så
moraliskt, med återupprättelse för den
bedragne äkta mannen.
»Men Offenbachs musik finns kvar», har
välvilliga bedömare ansett sig kunna
konstatera. Det gör den inte, i sitt nu
nödvändigtvis omstuvade skick och med allehanda
inlagor som förtar bouquet och bornyr av den
äkta Offenbachdruvan. Även i musikaliskt
avseende är den nya instuderingen, trots
Operans resurser, underlägsen tidigare
framföranden. Hör t. ex. Paris fabel »I en skog
på berget Ida» vars charm alldeles
förflyktigades genom fördelningen på flera röster,
genom att denna berättelse på banalt filmsätt
åskådliggjordes genom införandet av de till
äpplet friande gudinnorna. Mer negativt
eklatant än genom denna föreställning kunde
ej bekräftas det nära samband som hos
Offenbach råder mellan text och musik. Här
borde som sagt funnits tillfälle för någon
rättsvårdande institution att ingripa.
Visst är Max Hansen en trevlig artist. Men
i detta sammanhang och som han här tilläts
breda ut sig var det svårare än annars att
sen-tera hans trick som nu ofta nog verkade
billiga. Gästen stal, med bearbetarnas tillhjälp,
pjäsen inte bara från librettisterna och
tonsättaren men också från medspelarna. Att
Hjördis Schymberg också äger operettgry har hon
visat senast i »Barberaren» och »Ariadne på
Naxos», och både det och sin skönformande
plastik fann hon ju användning för nu. Men
undra på att Spartas drottning då och då
fick ett inte alls med karaktären
överensstämmande förläget uttryck inför sin makes
scendominerande bravader! Och var denna
artist verkligen trakterad av den för hennes
del löjligt passiva sängkammarscenen eller
den där hon — utställningsmässigt — ligger
i badkaret för att sedan, med invit åt hr
Medelsvenssons blickar, hastigt insvepas i
någon klädnad. Koloraturparodierna gjordes
naturligtvis briljant, men annars beredde
sången för en gångs skull någon besvikelse,
beroende inte bara på den musikaliskt
pietets-lösa versionen men också på att partiet låg
något för lågt för denna artist.
Einar Beyron som Paris väl
ihågkom-men från Operans förra framförande — och
den extra engagerade Georg Funkquist som
Calchas måste föra en ganska skuggliknande
tillvaro. Någon smakfull syn var ej Gösta
Björlings barbenta jättebaby som skulle
föreställa Orestes —• en roll som är tänkt för
och alltid förut har utförts av kvinnlig
framställare. Det finns fler roller att göra något
av, men ... Under Sten-Åke Axelsons ledning
kom det alltid fläkt över en del dansnummer,
och några av de parodiskt seriösa körerna
roade även nu.
Mer än 50 gånger gick denna förskönade
Helena — en utstyrseloperett vilken som
helst — gynnad av ihållande regnigt väder,
för utsålda hus. Operans vanliga publik var
det knappast som fyllde salongen.
Nytt svenskt i Konsertföreningen.
Symtomatiskt för det svala intresse för ny
svensk symfonisk musik som
Konsertföreningen ibland tilltror sina
onsdagsabonnenter syntes en kanslinotis som i rubriken
omnämnde »ett originellt verk» varmed en
stundande konsert skulle inledas. Därmed
menades Prokofjevs symfoniska barnsaga »Peter
och vargen» — en för all del mycket nöjsam
kuriositet som nu gavs i repris. Som nästa
lockelse nämndes Debussys Danser för harpa
och stråkorkester, och så kom denna
slutmening: »Programmet inramas av Webers
uvertyr till ’Friskytten’ samt en ny symfoni,
nr 6, av skånekomponisten John Fernström.»
Mycket riktigt syntes i konsertsalen gapande
luckor under utförandet av den på sladden
nämnda svenska symfonin, som inledde
konserten och helt utfyllde dess första avdelning.
Efter pausen såg salen välbesatt ut.
När Konsertföreningen även under det
senaste verksamhetsåret visat erkännansvärd
gästfrihet mot inhemsk tonkonst borde den
inte behöva liksom be om ursäkt för den
sakens skull. Den lilla reklamnotisen, vars
betydelse inte skall överdrivas, visar i alla fall
i blixtbelysning hur förhållandena förändrats
sedan den tid i början på seklet då en ny
svensk symfoni (av t. ex. Alfvén,
Stenhammar eller Peterson-Berger) motsågs som en
händelse inom den musikintresserade
världen. Det var en motsvarighet till den
köbildning som kunde framkallas av en enda
utställd tavla. I båda fallen hade allmänheten
38S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
