Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- o ch konsertkrönika
en känsla av att stå inför vad fransmännen
kalla une machine (enligt Littré = tout grand
ouvrage de génie). Om det inom båda
konstområdena har blivit mer tunnsått med de
som »maskiner» betraktade verken ha både
symfonier och tavlor kommit att produceras
i allt större antal. Men medan ny svensk
bildande konst inte synes diskrediterad bara
därför att den är svensk har ofta nog rått ett
motsatt förhållande när det gäller musik.
Orsakerna? — Ja, de bilda ett helt komplex
vari ingår inflytanden av kritik, publik och
den producerade musiken själv. Utom det
att ett försök till en analys av dessa faktorers
samspel vore detsamma som att sticka handen
i ett getingbo skulle det i detta sammanhang
föra alldeles för långt.
Vad just Fernströms verk beträffar fanns
det anledning att motse det med
förväntningar, så angenämt som bekantskapen med
komponisten förra spelåret inleddes genom
hans charmfullt impressionistiska Concertino.
En helt annan andas barn var emellertid
symfonin med sitt ofta dramatiskt upprörda
och kraftladdade språk, som emellanåt både
melodiskt och genom polyfon stämföring
röjde frändskap än med César Franck, än med
Carl Nielsen. Den förre tondiktaren bragtes
också i erinran genom ansatser till sådan
cyklisk tematik som låter gemensamma
te-mata slå bryggor mellan olika satser. Helt
tycktes ej alla intentioner ha förverkligats,
bl. a. beroende på en något kompakt
instrumentering. För att komma underfund med
den personliga kärnan i Fernströms hittills
från helt motsatta aspekter visade
tonsättar-skap skulle man behöva höra mer av den nu
vid 47 års ålder med en symfoni — den sjätte
i ordningen! —• representerade skåningen. I
varje fall kan det sägas att nyheten på ett
mycket hedersamt sätt hjälpte till att
»inrama» konsertens övriga nummer.
Ytterligare tre nya symfonier ha
presenterats (av vilka jag dock ej hörde Gösta Jahns
vid en söndagskonsert i C-serien givna
»Nordansaga»). Hilding Hallnäs har som
göteborgare och genom några tidigare sviter fått
namn om sig att vara en smula »modernist».
Den nu spelade symfonin nr i gav dock ej
skäl till sådan etikettering i försmädlig
mening. Vad som kunde invändas var att
motiven gärna ville bli »korthuggna», ej bara
—-såsom tonsättaren själv i programnotisen
framhöll — i första satsens huvudtemagrupp
men också annorstädes, i synnerhet i fina-
len. Detaljer som särskilt fäst sig i minnet
var den nordiskt folkvisetonande, tyvärr
alltför snart övergivna melodi som i
andan-tet bars fram av oboen samt partier av det
mellan graciös ysterhet och lyrisk
kontemplation pendlande scherzot. Även om här inte
förelåg något fullgånget konstverk v’ttnade
detta om sinne för symfonisk uppbyggnad.
Och åt reminiscensjägare lämnades klent byte.
Detsamma kunde däremot inte sägas om
Ingemar Liljefors förstlingssymfoni som redan
med första satsens huvudtema gjorde en
bugning för Brahms, sådan denne uppenbarar sig
på motsvarande ställe i fjärde symfonin.
Men vare sig den tyske mästaren eller svensk
folkton gjorde sig påminta var det något
monotont och matt över denna studie i
symfonisk teknik. I tidigare verk för piano
och orkester har pianisten-tonsättaren visat
mer klo.
Bland smärre svenska orkesternyheter
märktes Gösta Nystroems Teatersvit nr i, ur
musiken till Pär Lagerkvists »Konungen». I
mindre grad än några av tonsättarens förut
spelade »teatersviter» syntes denna första
lämpa sig för konsertframförande. Titlarna
på de olika satserna utvisade avsikten att
måla bakgrunden till dramatiska episoder,
men som självständiga musikstycken, utan
sceniskt komplement, skulle de ha behövt
mer av formell slutenhet. Där sådan någon
gång iakttogs minskades känslan av att
åhöra rebusar. Så skedde t. ex. vid den med
sin ostinata rytmik orgiastiska »Dansen inför
Iream-Azu». Exotisk färg var i övrigt
utmärkande för denna svit.
Kunnigt arkaiserande, med en del kärvt
kyrkotonala vändningar och kontrapunktiska
genomföringar, tedde sig Sven Biohms Partita
för stråkorkester. (»Symfonisk episod» av
Erland von Koch — ännu en i C-serien
inordnad svensk nyhet – undgick mig.)
En tonsättardebutant från förra spelåret
som i likhet med Fernström återkommit är
Sixten Eckerberg, denna gång med en
pianokonsert. Medan hans fjolårsverk delvis
präglades av en våldsam dramatik som kunde
motivera den ursprungligen tilltänkta titeln
»Symfoni år 1941», tycktes konserten mera
vittna om en sinnesförfattning »ovan
stridsvimlet». Särskilt för att vara komponerad av
en pianist — som nu var sin egen distingerade
tolk -—■ var principalstämman ovanligt litet
konsertant: den var lågmält
kammarmusikalisk, gick sin väg stillsamt fram även när or-
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
