Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim stedt
kestern med något rytande tycktes vilja
väcka den ur dess drömmerier. Motiviskt
växlade uttryckssättet mellan arabeskartad
rörlighet, såsom i första satsens första tema,
och en lyrisk försj unkenhet som ibland,
särskilt i den långsamma mellansatsen, kunde
erinra om Chopin.
Numera ingen säsong utan en nyhet av
Hilding Rosenberg. I år var det två sådana,
därav en altfiolkonsert med Lince Berglund
som utmärkt solist. Även denna konsert
ägnade sig gärna åt meditationer, men den
var ännu mer »inåtvänd». Detta intryck
förstärktes av soloinstrumentets egen beslöjade
klang och därav att den endast av stråkar
bestående orkestern utgjorde en något färglös
bakgrund.
Att samme tonsättare i sina lyckligare
ögonblick har ett rörligt intellekt bevisade
han åter med den först nu i Konsertföreningen
givna kantaten »Hymn till ett evakuerat
Nationalmuseum», som skrevs till museets
150-årsjubileum. Om nyheten inte tycktes
helt komma i nivå med det nu i repris givna
körverket Johannes Uppenbarelse torde det
delvis sammanhänga med att den jämte kör
och orkester där anlitade recitatoren nu
efter-trätts av två soloröster. För sådana visade
Rosenberg åtminstone ej här alltid samma
lyckliga handlag som när det gällde korsats.
Här och var kämpade så framstående krafter
som Lorri Lail och Léon Björker en ojämn
kamp både med överröstande orkester —
under tonsättarens egen ledning — och med
obekväma tonlägen. Men solisterna hade
också lyckliga ögonblick, och genom
välberäknad samverkan mellan dem, kör och
orkester hade det dock ofta lyckats tonsättaren
att som tondiktare omsätta den gullbergska
diktens förening av skönhetssyner och
humanistiskt stridbar trosbekännelse. Till det
vackraste hörde den första kören med sin
högtidliga orkestrala ingress, som tycktes an-
knyta till diktarens ord när han i den vid
jubileet publicerade prosainledningen erinrar
om Pilos »kröningsakt i blått och vitt». I
sådana milda och festliga färger
frammanades nämligen den ur tomma salar strålande,
evakuerade skönhet varom första sången
talar. I »Batavernas sammansvärjning», där
bassolisten fick sina utsagor bekräftade av
kör, mullrade ett stridsberett frihetspatos.
Allt i verkets övriga fem avdelningar gjorde
väl ej samma omedelbara verkan, men till det
som särskilt ihågkommes hörde den antikt
illuderande, graciösa melodiken i »Amor och
Psyke», den vilda folklåten i »Näcken» och
sista numret »Där finner hon syster och
broder», vars eteriskt klingande avslutning gav
ökat eftertryck åt förkunnelsen om
Skönhetens universella kärleksmission.
Ännu ett körverk som fick sitt första
framförande i Konsertföreningen var Lars-Erik
Larssons »Väktarsånger», tiJl texter som
hämtats ur Karl Ragnar Gierows diktsamling
»Vid askens rötter». Närmare bestämt är
verket komponerat för barytonsolo, manskör
och orkester, och den »väktare» solisten tänkes
företräda är den nordiska mytologins
Heimdal. Dennes Ragnaröksvisioner som färgades
av årtalet 1940 (då diktsamlingen gavs ut)
hade fått en välsittande tonskrud vars snitt
emellanåt tycktes hämtad från Wagners
»Ragnarök». Komponisten förnekade ej sin
formsäkra talang, men det var endast ställvis
han genom starkare personlig accent tycktes
nå upp till sin bästa nivå, sådan den i
liknande genre kännes från »Förklädd gud».
Till det minnesvärda hörde bl. a. den
vredgade kraft varmed Sigurd Björling och
manskören i sjunde sången utslungade sitt:
Kort är bärsärkars saga
Du som endast kan vinna
när du griper till våld
är såld.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
