Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
tempot gick dock ofta för mycket i
ultrarapid, och vissa scener föreföll mig inte
tillräckligt expressivt utformade. Om
föreställningen inte blev verkligt betydande, berodde
det främst på att huvudrollernas
framställare, Lauritz Falk som styckets centrala
gestalt, den sysslolösa rikemanssonen som leker
med människoödena, och Sonja Wigert som
gatflickan Kitty Duval, var otillräckliga för
sina uppgifter. Anders Eks urhederliga
arbetarpojke återgavs däremot rörande och
med säker intuition, och i mindre roller —
här alla lika viktiga — gjordes utmärkta
prestationer av bl. a. Bengt Ekerot, Benkt-Åke
Benktsson och Nils Poppe.
Till det icke-vanliga i dagens
teater-Stock-holm hör vidare, att de omkastade
förhållandena i Europa gett oss en Freie Bühne av
tyskspråkiga artister , en Théåtre Français med
franska f. d. krigsfångar i ensemblen och en
Fri Norsk Scene av landsflyktiga norska
skådespelare och regissörer. Vi har sålunda i
dessa tider, när Stockholm aldrig nås av ett
gästspel utifrån, begåvats med teateraftnar
på både franska, tyska och norska. Fri Norsk
Scene har till och med för några kvällar
uppträtt på Dramatiska teatern (med
Bygg-mester Solness).
Så återstår Dramatikerstudion, denna lilla
tappert kämpande men snålt understödda
institution.
Tack vare Dramatikerstudion blev det
Stockholm förunnat att uppleva
uruppföran-det av Kaj Munks märkliga frihetsdrama
Niels Ebbesen. Kraften hos den övertygelse,
som burit diktaren, och förmågan att
åskådliggöra danskt lynne och dansk
motståndsvilja kommer med säkerhet att för framtiden,
alla skådespelets påtagliga brister till trots,
ge Niels Ebbesen rangen av ett danskt
nationaldrama, på samma sätt som dess
huvudperson, Niels Ebbesen, den danska bonde,
som slog ihjäl den mäktiga holsteinska
greven, 1300-talets inkräktare i landet, och
därmed inledde den tidens befrielseverk, i dikt
och folkmedvetande blivit en dansk
Engelbrekt.
Parallellerna med Danmark efter 1940
erbjuder sig osökt. Liksom danskarna av i dag
avböjer Niels Ebbesen i det längsta alla
inviter att bli hjälte mot sin vilja och läggning.
Motstånd med påk och tjuga mot en
full-rustad armé vet han vara omöjligt. Han är
för modig och självmedveten för att bravera
av fruktan för att synas feg. Med hela sin
Seen ur Niels Ebbesen.
Dramatikerstudion.
saktmodiga och fridsamma bondesjäl tror han
i det längsta, att man med tiden skall
återvinna det förlorade och övervinna våldet bara
genom att leva som vanligt, genom att
förbli en fredlig och idogt arbetande människa,
som brukar sin jord och lyssnar till fåglarna
i skyn. Först när våldet blir för närgånget,
upptäcker Niels Ebbesen, att det måste mötas
med sina egna metoder. Men då handlar han
också, då blir han hjälte, lugnt och utan
fruktan, utan larmande hysteri, en alltjämt
fredlig bonde ute i ett ovant, tillfälligt värv.
Som oftast hos Kaj Munk förekommer i
Niels Ebbesen tämligen burdusa
teatereffekter, men i skildringen särskilt av Niels
Ebbesen-gestalten har diktaren givit något
oförglömmeligt, där han har fångat den
danska folkvisans egen melodi.
Den unga lovande regissören Ingmar
Bergman, nybliven chef för Hälsingborgs
stadsteater, hade arbetat hårt och delvis mycket
framgångsrikt med omöjliga lokala
förhållanden och otillräckliga skådespelarresurser.
Bland de uppträdande intresserade mest två
ungdomar, som egentligen var felplacerade i
sina roller. Anders Ek var för ung som Niels
Ebbesen, han hade inte tillräcklig kraft och
pondus, han talar göteborgska, till och med
ofta ohörbar sådan. Men han kan spela och
tala, så att man tror på vad han säger och
gör. Han fick utomordentligt fram inte den
yttre typen men den tröga och poesifyllda
grundkaraktären hos denna jylländska
lantman, som påtar sig en hjältes skepnad. Sture
Ericson som den originella fader Lorents
kunde inte illudera som öldäst
medeltidspräst, men spelade de stora scener, då
prästens innersta bryter igenom det skröpliga
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
