Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
höljet, med en eld och en styrka, som
förbluffade. Toivo Pawlos greve Gerhard hör
till de expressiva gestalter som denna unga
begåvade aktör gjort på studion.
Efter Hammenhögs komedi Doris, som
knappast övertygade om författarens
kallelse som pjäsförfattare, och Ernst Norlinds
historiska skådespel Fångarna, som delvis
lästes av skådespelarna, delvis berättades av
författaren, gav studion en Hjalmar
Bergmansafton med Spelhuset och Herr Sleeman
kommer på programmet. Som alla bidrag till
att fästa uppmärksamheten på Bergmans
alltjämt märkligt förbisedda
teaterproduktion var den välkommen, fastän den, trots
en artistisk iscensättning av Ingmar Bergman
(särskilt av Spelhuset) och briljant spel av
Toivo Pawlo och Inge Waern, inte hörde till
studions förnämsta föreställningar.
Sin Värnlundsserie fortsatte studion med
Vår väg mot framtiden, där författaren med
ett djärvt grepp för oss till ett Sverige någon
tid efter det stora kriget, då människorna
är förlamade av kriget och framför allt av
den främmande ideologins gift. Skådespelet
står inte i nivå med Vägen till Kanaan, U 39
och Modern och stjärnan, vilka studion
uppfört tidigare men de ordinarie scenerna
försummat. Det är splittrat och ofullgånget, och
rymmer stoff till åtminstone tre
teaterstycken.
Slutligen fick studion med sin sista
föreställning för säsongen slippa ifrån den
omöjliga Borgarskolan och flytta in på en riktig
teater (Vasateatern). För ovanlighetens skull
skyltade namnet på en ung och okänd
författare på programmet. Den 26-åriga
författaren, Sune Bergström, hade med Reducera
moralen skrivit något så ovanligt som en
svensk fars med allvarligt syfte. Dess
moraliska eller om man så vill omoraliska
förkunnelse var väl egentligen varken ny eller
chockerande men sympatisk. Som
farsförfattare tycktes Sune Bergström ha talang, i
varje fall måste man uppskatta hans förmåga
att ohämmat släppa sig lös. Han är
välkommen att på nytt reducera moralen, men bör
då höja anspråken — på sig själv. Denna gång
hemföll han väl frigjort åt billiga roligheter
omväxlande med verkligt lustiga infall och
intelligenta repliker. — Sune Bergström hade
förmånen av en så förnämlig scenisk uttolkare
som Riddersalens i Köpenhamn regissör, Sam
Besekow.
Dramatikerstudion har nog presterat ännu
märkligare arbetsresultat tidigare spelår. Men
dess energi och idealitet är obruten och
kräver all vår beundran och erkänsla.
Krönikören vill gärna sluta sin årsöversikt med ett
varmt tack till Brita von Horn för hennes
outtröttliga och osjälviska. arbete som
Dramatikerstudions ledarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
