Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fint promenadväder
Av Björn-Erik Höijer
V Jl AKTIN satte sig upp i
utdragssoffan och hörde på storebrors snarkning,
som verkligen inte var något vidare att
lyssna på. Han miste totalt lusten lägga sig
igen och böjde sig fram över honom och
tittade ut. En skata satt på vedbodstaket och
sprättade med sin stora, granna stjärt,
som verkligen hade färger. Blått, grönt och
rött. Solen lyste på taket, så det bara ångade
av tjäran.
Det såg ut som om det fallit regn i natt,
det lyste vått i gräset och blommorna var
så förunderligt blanka. Samtidigt såg det ut
som om det inte regnat, det var lite
mystiskt. Men vackert väder var det, verkligt.
Riktigt promenadväder.
Inget folk i farten än.
Det durade i kammarklockan, som hängde
på väggen ovanför storsängen, där flickorna
låg och sov. Han lyssnade till gonggongen,
som strax följde: sex dubbelslag, som
gungade i luften: hon var bara sex än och ingen
var vaken i huset utom han själv. Inne i
lill-rummet låg mamma och pappa och lillebror
och sov. Inne i sängkammarn sov storebror
och hela högen systrar. Ja, det var
verkligen en hel hög, han kunde nästan inte
komma på, hur många det var. Få se nu. . .
A förresten — jäntor.
Han hörde av deras sovljud, att de inte
tänkte vakna på än ett tag. Egentligen så
var det ju inte första gången han satt så här
och kikade ut och lyssnade.
Det var verkligen ett fint väder att
promenera i, tänkte han, om man skulle ha lust
att promenera och hade nån att promenera
till. Tallarna hade röda stammar och
djupgröna kronor. Barackerna ovanför skolan,
där hans far brukade tjänstgöra om vint-
rarna, verkade så stora i dag med röda
väggar och svarta tak, som såg nästan vita ut
i solbrytningen. Det var många öppna
fönster i barackerna, det var för det var så
varmt och fint ute, förstås.
Det var väldigt vad solen lyste.
Han tittade på storebror. Man borde ta
och knuffa i honom, tänkte han, och få
honom att rulla över på sidan, men då
skulle han förstås vakna och då vore det
färdigt igen. Bäst låta honom ligga och
snarka ihjäl sig om han har lust.
Han kom att tänka på den stora bron på
husets framsida. Där skulle man sitta,
tänkte han och började lägga utav sig täcket
så försiktigt han kunde, där skulle man sitta
och kika in i solen och känna efter, om
järn-bandena var varma. Dom måste vara varma
nu, så som solen steker. Det måste vara
varmt, vad skulle de annars öppna
fönsterna för i barackerna? Det skulle vara
riktigt skönt sitta där och kika neråt vägen
och se, om det kom nån förbi som var ute
och promenerade med händerna på ryggen
och som språkade med sig själv. Det fanns
dom som språkade med sig själv. Mest
gamla ena. Men också unga ena — hm.
Han lyssnade. Pappa snarkade som
vanligt, han snarkade alltid. Mamma hade nog
tagit lillebror till sig i järnsängen, hon
brukade göra det om rnornarna. Lillebror var
världens hungrigaste kille, han skrek alltid
efter mat. Men nu var han tyst, Gudskelov.
Nej, det fanns inte en själ som var vaken,
ingen skulle lägga märke till om han smet
ut.
Och det var ju inte fråga om någon
rymning, heller.
När han steg upp, tänkte han: om nån
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
