Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björn-Erik H ö i j e r
Men se mamma med sin fattigdom.
Gladeligen förnekande de sina öppnade
han grinden och steg in på bolagshotellets
fina tomt med träd, blommor och grusade
gångar. Han gick upp till drivbänkarna och
låtsades intresserad av växtligheten i dem.
Förstulet kikade han dit in, men ingen såg
honom. Lyckligtvis — hm. Det var
verkeligen ett vackert väder i dag, och nu var det
någon och gluttade i lilla skafferifönstret,
lyftade på gardinen och kikade på honom.
Nej, här kunde han inte stå hela dan.
Han gick tillbaka. Vid grinden vände han
sig om och tittade på det vita, stora, vackra
huset med det granna taket och de granna
markiserna. Nej, han måste ta och gå lite i
gruset också, det krasade så behändigt och
gjorde just inget ont i fötterna, om man
steg vackert. Det fanns ingen som såg
honom, det var inte det minsta riskabelt, och
om det komme nån och ställde sig på bron
och tittade, då vore det ju ingen konst att
ta på knaten, värre har man varit med om.
Och han kom ihåg: Och den gången tog
tant Tekla upp honom och pussades — hm
— och sen så fick han ett äpple och sen
kaffe och sen karameller och böcker att
titta i, mens mamma och tant Tekla satt
och pratade ikapp. Sen så var han i köket
hos flickorna och hade det rart på alla de
vis, alla var så snäll mot honom, för han
var liten. En av jäntorna svor, men det
gjorde ju ingenting, han hade hört folk
svära förr. Tant Tekla hade så mjukt och
varmt bröst och hon tryckte honom intill
sig och sa: min lilla pojke, min lilla Martin.
Och det var nästan ljuvt luta sig mot
henne och höra hennes klara, fina röst,
hon hade så klar, fin röst. Och när hon
skrattade. . .
Han gick över gårdsgruset fram till huset,
som stod på en hög stengrund. Han började
smyga utefter grunden och stannade
framför den uppfällda kolluckan; det var den
han skulle inspektera, innan han stack iväg.
Det var ett stort, svart hål och han fick
stiga försiktigt för det låg skarpa, svarta
stenar på backen, de hade inte rensat
riktigt efter sig. Han höjde sig på tårna och
kikade ner i hålet: där var det svart som i
ett gruvhål. Pappa sa en gång, att Uvet var
ett svart hål, det kunde inte sjutton
begripa vad han menade med det. Det var
verkligen ett djupt, svart hål och det drog
svalt ur det. Nej, här kunde han ju inte bli
hängande hela dagen, nu var det bäst tänka
på hemresan. Det var intressant, det var
det, men i alla fulla fall så.
Gjorde man rätt så gick man till tant
Tekla och bad om lite vatten, men det kan
man ju inte göra, när man inte är bjuden.
Så det är bäst sticka då. Det är nog bäst.
Ja hej då.
Han släppte sig ner och vände sig häftigt
om. Men då råkade han stöta till haspeln
som stödde den tunga, bastanta träluckan.
Och nu föll luckan. Och märlan, den rostiga
märlan mitt i luckan den slog ner mitt på
hans lilla skalle. Och det blev ganska svart,
svart som i livets hål, och hur han
spjärnade så satt han fast och hade livets tyngd
på huvudet och ryggen. O nej — han
pressade och bände, pressade och bände och
— o hjälp! -—■ och där föll han djupt, djupt,
djupt, allt var så stilla, så stilla, han föll
bara, föll, föll — o hjälp! — o kom och hjälp
mig, snälla tant Tekla, o kom och hjälp!
Skynda er hit och hjälp, skynda er, jag —
jag — jag. . .
Luckan slöt sig med en dov duns, när
han på något vis kom ut ur dess tunga
grepp och föll ner på gruset och såg ett
stort svart livets hål för sina ögon. Han
låg och lyssnade till en svart karl med röda
läppar och ögon, och karlen stod och bara
blåsvor: djävlar i helvete, djävlar i helvete.
Han såg tant Tekla närma sig och ropade åt
henne: nej, det är inte jag som svär, jag
svär aldrig, det vill säga, jag, bara ibland,
tant Tekla, jag håller nog vad jag lovat
må du tro. Han lutade sig mot mamma,
som strök över hans kind med sin sträva
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
