Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fint promenadväder. Av Björn-Erik Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fint pro menadväder
hand som det skrapade utav och som ändå
gjorde så gott, och mamma talade till
honom med sin urmörka röst, som var lite
trasig på något vis. Hej — där fick han
igång motorcykeln och vilket liv det vart,
han satt och skrek och vrålade och svor
och motorcykeln hoppade över stenarna
och dikena och banan och — nej men! —
flög, upp i luften, upp i luften och var en
svart, svart häst med fladdrande man och
karlen hade turban och mantel och långt
vezirskägg och han satt och vinkade med
krokiga fingrar och svor, svor, svor.
— Hjälp — mam-ma — ont. . .!
Martin vaknade. Det gjorde ont i skallen
och röda, gröna och svarta slantar dansade i
luften. Det gjorde ont. Begriper ni inte det,
det gör ont, ont. Att ni inte kan komma då
nån gång, det gör ont, ont, ont. Om ni
kunde skynda er lite.
— Mam-ma!
Han försökte resa sig. Det gick, när han
först ställde sig på alla fyra och baxade
sig upp på händerna. Om det inte varit så
svart i luften på något vis, så hade det ju
kvittat. Men det var svart som i livets hål,
som pappa sa. Nej, honom veterligt hade
han aldrig tagit en svordom på sina läppar.
Så det, tant Tekla, kan du lita på. Har
man lovat nå, så håller man det, det
begriper du väl.
Om du kunde ro dig hit då nån gång!
Luften var full av singlande slantar i tre
färger. Det rann svarta band från himmeln
och ner mot jorden, rann så sakta, rann.
Ont, om ni begrepe nånting så begrepe ni
väl, att det gör ont. Men ni begriper
ingenting.
Ont. O ja. Mycket, mycket, mycket ont.
Han var så svag i benen, det var
verkeligen konstigt, han orkade nästan inte gå,
nästan inte. Han gick två steg mot bron,
bäst gå mot bron i alla fall. Ont — och det
kändes så konstigt i skallen, så konstigt.
Och det var så varmt kring örona och
pannan och baki halsen, varmt och otäckt.
Det var nå varmt som rörde sig. Om man
orkat lyfta upp handen och känna efter,
men — o nej, o nej. Konstigt, hela jorden
gungade, allting gungade och slantarna
vart smala färgstrimmor, som rann ner i
jorden, rann, rann.
— Mam-ma!
Då stod de där äntligen på bron och
spärrade upp ögonen och slog ihop
händerna och skrek:
— Nej — men — Martin.
Jo. Begriper ni inte det och begriper ni
inte att det gör ont. Det gör -—- god dag —
ont, ont, ont, ont, ont. . .
Han steg fram mot dem och sjönk ner
på näsan som en kasperdocka som ingen
bryr sig om att hålla uppe i snöret längre,
näsan stack ner i gruset och undersökte
dess hårdhet, det var inte svart ute längre,
det var tomt, färglöst, bottenlöst, tomt.
Det var. . .
Han slog upp ögonen igen. Blinkade. Han
var död, nej han skulle dö, för han var så
ensam och det gjorde så ont och han hade
nånting i ögona och orkade inte föra bort
det, det var i vägen, han såg ingenting,
han såg bara flimmer.
Men då var nån annan där och strök bort
det otäcka ur hans ögon. Han blinkade och
tittade upp — och då förändrades allting
med en gång, allting. Han log: det var
verkeligen ett väldigt fint promenadväder i dag,
det måste man verkeligen säga. Han drog in
luft och då kände han, att hon hade samma
goda doft som förra gången. Han tittade
upp i hennes ögon: och de var så blanka och
stora, de blinkade emot honom, de
flimrade. Han gjorde sig tung och låg mot
hennes stora, mjuka bröst, det var så gott att
ligga där och vara framme till sist. Hennes
klara röst var så konstig i dag: ena
ögonblicket här, nästa ögonblick långt borta,
oändligt långt borta. Men det var verkeligen
så soligt och grant, så det kunde inte sjutton
sitta på bron och blinka hela långa dagen,
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
